345 den anklagade; sådana åsikter blev dock allt allmännare mot slutet av århundradet. Tortyren hade systematiskt sin givna plats i bevisrätten och sågs som ett medel bland andra, genom vilka man kunde förmå den anklagade att erkänna. Detta framgår särskilt tvdligt i en dissertation under Colling, »De tortura spirituali» (resp. Carl Frid. Flielm, 1770, 19 s.), i vilken värjemålseden liksomi tysk doktrin betecknades som psykisk tortyr i motsats till den fysiska.Den anklagades rättsskydd var även vid föreläggande av värjemålsed obefintligt. Tvärtom uppmanade man i litteraturen domaren att hemlighålla det kommande straffet vid bristande ed för att inte locka den anklagade till mened.-'’- Bland de här citerade juristerna var det närmast Stampe som direkt kunde påverka rättsutvecklingen, och hans utlåtanden visar, att han, åtminstone i gärning, godkände tortyren som ett påtryckningsmedel i vissa fall. Stampe saknade djupare förståelse för cfen anklagades rättsskydd och rätt att försvara sig, och han förordade användandet av inkvisitorisk process, ehuru den enligt honom inte stämde så bra överens med den danska som med den romerska rättens principer. Inkvisitionsprocessen hade i många fall »store Fordeele for den orcfinaire Proces, saasom: at Sagen langt snarere og kortere afgiores, adskilligc imyttige Kncb og Opfindclserforebygges (kurs. här). Sandheden saa meget renere og lettere fremskinner, naar det, som hincfrer dens Opdagelse, ryddes af Weien etc.».-'’-^ Stampe hade som generalprokuror att ta ställning till Sc t.ox. Grobyiiin, s. 748. Hcdcgaard, Annixrkningor I, s. 12 t., skrov, att han själv som domaro i domon om föroläggando av värjomalsod homlighållit dot kommando dödsstraffot och oncfast nämnt, att man skulle komma att följa lagon, omdon anklagade brast i sin od; »thi dot har stodso forokommot mig alt for fxlt og farligt, paa oon Gang og tilligo at foroholdo oon Stogle og f fjul samt Livs Straf, og derhos paa den anden Sido lado ham vido, at alt detto kan han undgaae, naar han gior sin Ecd...». I SverigeLänland kunde man inte använda värjom.alsod i livssakor (RB 17:30), men Nohrman (Ehrcnstnilc, s. 227) ansåg det betänkligt att i domen omvärjemålsed utsätta straffet, i synnerhet när straffet var svårt. Stampe 1, s. 277. Jfr Tamm(I, s. 183), som utan reservationer betraktar Stampe som en förespråkare för ökad rättssäkerhet. Även i detta fall vore det kanske riktigast att beteckna Stampe som en anhängare av »en Slags rimelig Middelvei», vilken han ofta själv uppfattade somett ideal, se t.ex. Stampe V, s. 26 (1766). Stampes inställning till rättssäkerheten kommer även frami ett utlåtande, i vilket han i det konkreta fallet nog godkände, att en amtmand fick spärra in »en liderlig og ond Qvindc» på tukthuset på administrativ väg, men motsatte sig av rättsäkerhetsskäl ett generellt tillstånd till amtmanden: »Det er vist, at naar det tr.vffer sig, som i n.vrv.vrende Tilf.vlde, at det enten ved et Tmgsvidne, eller ved trova;rdige Lolkes Attester, er tvdelig og tilstr,rkkelig oplyst, at et Menneske ikke allene kan, men og nodvendig maae inds.vttos i Tugthuset, det da synes baade tungt og överflödigt, at forend han der maae imodtages, skal der endelig foranstaltes og anl.vggos Sag imod ham og gaae Domover ham, hvilken efet endda beroer paa ham at indsta;vne eller paastaae indstxvnct for hoiere Ret. Men just disse Formaliteter, som saa ofte se nes överflödige og unodvendige, ere det sikkerste Gierdc om Deres Majestazts Undersaatters /Ere, Liv og Gods, og i det Slags Sager, som her giclder om, ere de ligelcdes et Gierde omderes Lrihcd. Det gaaer derfor ikke an, at forkaste eller forbigaae dem, fordi det synes, at de een og anden Gang kunde undv.vres. Og
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=