344 användandet av tortyr. Förbudet hade liksom stadgandet i 1734 års lag ringa verkan, och Fick kunde i sina tydligen på 1750-talet hållna föreläsningar konstatera, att lag och praxis var stridande; den förra förbjöd, den senare tillät tortyr.'^^ Tortyrenupphörde först, då Gustav III kort efter sin första statskupp år 1772 bestämde, att alla pinorum med verktyg, »hwilka icke hade någon grund i lag, utan stridde emot friheten samt sjelfwa menskligheten och all billighet, men kunde missbrukas til utöfwande af wåld och tyranni emot fria medborgare», skulle förstöras.Bestämmelserna om »svårare fängelse» kvarstod emellertid till år 1868. Också i Sverige tycks domstolarna ha varit i behov av påtryckningsmedel. Svea hovrätt frågade av kungen, om det som svårare fängelse kunde användas sådana utrymmen, som var »mörka och kalla, liknande vanliga källarehwalf, mera eller mindre under jorden belägne, där de eljest nödiga utrymmen och beqwämligheter saknas», i sådana mål, i vilka minst halft bevis fanns mot anklagade, somåtalats för »förräderi, upror, röfveri och tjufnad». Kungen svarade dock21.12.1774, att bestämmelsen av år 1772 var så klar, att den inte vidare behövde förklaras.'^® Med tiden blev det också vanligare, att för grova brott starkt misstänkta personer »insattes på bekännelse», dvs. hölls i vanligt fängelse en längre tid, upp till flera decennier, för att de skulle bekänna. En viss dubbelmoral präglade inställningen till användandet av tortyr i Norden. Man förbjöd officiellt tortyren, åtminstone i de flesta fallen, men var länge beredd att stillatigande acceptera en annorlunda praxis. Dubbelmoralen kom till synes också därigenom, att man visserligen förbjöd tortyren, men å andra sidan godkände vissa andra metoder, som också syftade till att genom fysisk smärta pressa framen bekännelse av den anklagade. Fick berättar, att då tortyr skedde i hovrätten, så räknades detta somstraff och att ibland »då Reus söker til att illudera [lura] Rätten, får han några par spö, men ... det bör ci räknas för species tortura utan för straff. Denna dubbelmoral, sominte saknar förebilder i tysk rätt och doktrin, svns rätt allmänt i litteraturen på 1700-talet. Uttalandena omtortyr kan delas in i tre grupper. En liten minoritet tycks ha accepterat tortvren utan förbehåll. Några författare godtog den »officiella» sanningen; tortyren var ett ont, men den var i allmänhet förbjuden enligt lag, och andra liknande metoder ansågs inte höra till tortyren. Mera sällan fördömde man alla sätt att utöva fysisk påtryckning på Fick, Cap. III, § 146. Omtortyren i svensk rättspraxis, se Mnnktell, Lychnos 1939, s. 102 tt. och Lychnos 1940, s. 132 ff. Inger, s. 117 L; Flintberg IV, s. 552. Inger, s. 233; Flintberg IVs. 553. Anners anser, s. 197, att tortyrens definitiva avskaffande skedde först genombrevet av den 21 december 1774. Inger, s. 158. Fick, Cap. III, § 147. Även Munktell (Lychnos 1940, s. 150) talar dels om»direkt tortyr», dels om»andra medel för att framlocka bekännelse» såsom svårare fängelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=