337 Teorin har under detta århundrade betecknats som verklighetsfrämmande och stridande mot sunt förnuft.- Genom den legala bevisteorin försökte man på förhand i lag noggrant reglera såväl bevisföringen, t.ex. frågan om vilka personer som fick vittna inför rätta, som bevisprövningen, dvs. frågan om vilken vikt olika bevis skulle tillmätas. Den legala bevisteorin ledde till en rent aritmetisk värdering; två ojäviga vittnens samstämmiga utlåtande var fullt hcwis, probatio plena, somfällde den anklagade, ett vittneeller indicier var halvt bevis, probatio semiplena, som ej räckte till fällande dom, men kunde tvinga den åtalade till värjemålsed; detta aritmetiska räknesätt var fullt utvecklat i 1734 års lag (RB 17:29). Även den åtalades erkännande inför rätta räknades somfullt bevis (RB 17:36). Man har påstått, att den legala bevisteorin trots sina brister åtminstone i teorin utgjorde ett visst skydd mot domargodtycke i synnerhet i den inkvisitoriskastraffprocessen.Skyddet urholkades dock redan av de rättsinstitut, som betecknats som den legala bevisteorins »säkerhetsventiler»: legal tortyr, arbiträrt straff vid otillräckligt bevis och insättande på bekännelse.*^ Den legala bevisteorin kritiserades skarpt i 1800-talets nordiska doktrin, där man höll fram den fria bevisteorin somett eftersträvansvärt alternativ.^ I 1700talets juridiska litteratur kan man däremot inte hitta någon direkt kritik av den legala bevisteorin, utan man nöjde sig med att behandla vissa praktiska svårigheter. Hedegaard berättade i sina juridisk-praktiska anmärkningar omde problem, som han som domare hade råkat ut för bl.a. i de fall, då han hade varit nästan övertygad om att verkligheten var en annan än den, somden legala bevisrättens regler ledde till. I princip följde han då lagen och inte sin övertygelse, men han nämnde dock i domen omsina tvivel: »...saa har jeg i prcemissis eller Indledningen til Dommen anfört disse mine Scrupler, og ikke destomindre som den, der var bundet til Lovens Forskrift, fulgt samme i Dommen, overladende Resten til en hoiere Magt og Myndighed». Dåhan hade varit övertygad om den anklagades skuld, men inte kunnat döma denne i brist på fullt bevis, »har jeg hverken kiendt ham skyldig eller uskyldig, men alene sat i Dommen: at i hvad Formodninger der end kunde va^re imod den anklagede, saa dog, siden det ikke var tilstrarkkelig beviist, kunde han ikke heller derefter fa:ldes til Sagen, og i saavidt frikiendes for Tiltalen», och därefter lämnat målet »til Gud og Tiden».Hedegaard var dock inte beredd att böja sig för den legala bevis- ^ Ekelöf, s. 302 och 366. 3 Ekelöfs. 303. ■* PibLijamäki, LM 1994, s. 613. Se t.ex. Wrede, Rabhe .Axel, Grunddragen av bcvisr.itten enligt gällande lag, Helsingfors 1894, s. 14 tf. Wrede konstaterar (s. 17), att bevisreglerna i 1734 års lag kraftigt påverkats av den legala bevisteorin, »hvilken på den tid denne lag stiftades oinskränkt herskade på den europeiska kontinenten», men »att 1734 års lagstiftare likväl äfven lämnat jämförelsevis ej ringa frihet åt såväl parternes värksamhet som domarens profiting». Om det sena 1800-talets svenska doktrin, se Pihlajamäki, LM 1994, s. 618. Eledegaard, Anmxrkmnger I, s. 11 f. 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=