336 utmärkande drag i nordisk teori är, att rädslan för domarmissbruk i stort sett saknades (jfr dock Christiernin). Man var tvärtomberedd att ge domaren större frihet vid straffutmätningen. Också då det gällde läran omnullapoena sine lege följde man i den nordiska litteraturen den försiktiga och konservativa linje, som i allmänhet präglade rättsvetenskapen i såväl Sverige-Finland som Danmark-Norge på 1700-talet. Det är åtminstone inte i straffrättslitteraturen framförda krav, somfick grundlagsfäderna i Eidsvoll att ta med nulla poena sine lege -principen och förbudet mot tortyr (§ 96). Det betyder dock inte, att inga förändringar skulle ha skett i straffrättsdoktrinen och att man skulle ha hållit fast vid den teologiskt färgade kriminalrätt, som var förhärskande på 1600-talet. Av 1700-talets straffrättslärda var endast Nehrman helt beroende av denna tradition, medan författarna unefer den senare delen av århundradet hade anammat den rationalistiska naturrättens sätt att argumentera, även om man skyggade för radikalare förslag. Hänvisningar till bibeln och teologiska auktoriteter ersattes av spekulationer utgående från samhällsfördraget och ändamålsenlighetsöverväganden, och man var inte längre beredd att tillåta ett allmänt och ohämmat avvikande från lag i rättspraxis. 4. Processrätt: drag i bevisrätten 4.1. Den legala bevisteorin Inom processrätten skiljde sig de nordiska rikenas positiva rätt i betydande grad från varandra; detta gällde särskilt domstolsorganisationen. Likartade problemställningar och lösningar fanns dock även på detta område, t.ex. i bevisrätten, där lagstiftningen såväl i Danmark-Norge som i Svcrigc-Finland vilade på en gemensam, kontinentaleuropeisk grund. DL:s (1-13) och 1734 års lags (RB 17:7 och 17:29) stadganden om vittnesbevis följde den legala bevisteorin, och först under 1800-talet började man så småningom gå över till en fri bevisprövning. Den legala bevisteorin anses ha sin grund i den skolastiska rationalismen, och den accepterades i kanonisk rätt. Redan i de första ansatserna till en nordisk doktrin upptogs teorin. Olaus Petris domarregler återgav vissa drag i den legala bevisteorin, och Theophilus propagerade för teorin i den straffprocessrättsliga dissertationen »Theses de testibus forensibus» (1590).' ’ I domarrcglerna ingår principen omkårandens bevisbörda; svaranden var skyldig att svåra en värjemålsed, endast om kåranden hade »halft skål», t.ex. ett vittne, men han kunde inte fria sig genom ed »emot uppenbara Skäl och Witne». Theophilus nämnde bl.a., att käranden hade bevisbördan (tes 3), att vittnena måste vara ögonvittnen (tes 26), att ett vittne ej var tillräckligt vare sig enligt gudomlig eller mänsklig rätt (tes 27), men att två vittnen bevisade käromålet (tes 28). Se även Taynyn, Retsvidenskaben, s. 60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=