335 giver». 0rstecl hänvisade också till auktontetsskäl på samma sätt som Sveinn Sölvason hade försvarat kriminaliseringen av trolldom: man kunde inte godkänna läran omnullapoena sine Icgc »uden at crklxrc en meget stor Dcel af vor Criminalretsthcoric for Vildfarclse, og af vor Criminalpraxis for Uretfasrdighed».'^*^ Auktoritetsskäl krävde å andra sidan också ett utförligt vederläggande av den feuerbachska teorin, eftersomden hade framförts av ett parti, »som man ei kan na:gtc i det Heelc at have leveret de fortrinligstc og mecst txnktc Arbcider i Straffelovgivnings-Faget». 0rsteds kritik gick dock närmast ut på att visa smärre inkonsekvenser i Feuerbachs framställning. Med tanke på 0rsteds brottsbegrepp är det naturligt, att han accepterade analogi och en utvidgande tolkning i straffrätten, även omhan konstaterade, att diskussionen om tillåtligheten av en inskränkande och utvidgande tolkning egentligen borde gälla frågan, om tolkningen skedde till den anklagades favör eller nackciel.'^* Straffrättsliga analogier var nödvändiga, dels på grund av att man i DL inte ens hade eftersträvat en fullständig uppräkning av alla brott, dels för att en sådan uttömmande lagstiftning överhuvudtaget var omöjlig (jfr Schlegel).'^- Det har påpekats, att 0rsted på 1820-talet uttryckte en viss misstro mot domstolarna.'^-' Den unge, somdomare verksamme 0rstcd ansåg däremot, att man, då det gällde en gärnings straffbarhet, borde ge åt »Dommerens frie Reflexion en meget udstrakt Virkekreds», och att domaren borde avgöra frågan »efter Sägens Natur og Lovenes Aand».Den unge 0rstcd hade även annars ett stort förtroende för domarnas duglighet, och han ansåg, att den optimala strafflagstiftningen gav domaren en vidsträckt rätt till bestämmande av det konkreta straffet inomde i lag fastställda straffskalorna; endast för de grövsta förbrytelserna borde lagen stadga ett absolut bestämt straff. 0rsted inskärpte dock också domarens lagbundenhet: omlagen var entydig, fick straffet inte skärpas eller nedsättas på grund av gärningsmannens sinnelag eller andra liknande omständigheter."^^’ Medan man i tysk doktrin argumenterade för och emot läran omnulla poena sine lege med hjälp av olika teorier omstraffets ändamål, var de noreiiska rättsvetenskapsmännens inställning främst praktisk. Förverkligandet av en strikt legalism v^ar inte åtminstone ännu möjligt med tanke på den allmänna säkerheten, då strafflagarna var så bristfälliga; ett argument sominte saknade fog. Ett 0rstcJ, JA 20 (IcS’09), s. 246. Qrsted, JA 20 (1809), s. 246 ff. Orstcd,]h 30 (1812), .s. 7 tt. >s’ JA 15 (1808), s. 245 och JA 30 (1812), s. 7. Se \{'acibcn, s. 63-67 och 70. Orsted, JA 15 (1808), s. 245 t. 0rstcd, JA 29 (181 1), s. 188 t. 0rstcd,]K30 (1812), s. 9 t. ISl IS4 ISb
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=