333 Schlegcl befann sig redan i en försvarsställning, och han medgav, att »adskillige nyere Retslo^rere», bl.a. Beccaria och Filangieri, hade förespråkat en strikt legalistisk linje.Schlegel förnekade inte i princip det berättigade i läran omnulla poena sine lege^ och han ansåg, att en god strafflagstiftning borde innehålla »almindelige Principier, dernarst en noiagtig og fuldstxndig Classification af Forbrydelser, hvorunder alle forekommende maae kunnc subsumcrcs, og endelig en Opregnelse af de vigtigste Tilfxdde til Dommernes Vejledning». Detta hörde dock framtiden till, och så länge somlagarna var ofullständiga, var Schlegel beredd att ge domarna en »interimistisk» rätt att diktera extraordinära straff för sådana förbrytelser, som lagarna inte kände till.'^’^ Rättfärdigheten råkade nämligen mest i fara, om domaren av »en misforstaaet Menneskekierlighed» noga följde lagens bokstav och frikände varje anklagad, vars gärningar lagen inte uttryckligen kriminaliserade. Grova förbrvtare skulle då gå fria, och då den förorättade var tvungen att utkräva hämnd och ersättning på egen hand, blev han dömd till ett hårt straff enligt lag. Schlegel försökte begränsa rätten att använda extraordinära straff, eftersom han var medveten om risken för missbruk. Därvid tänkte han närmast på domarens okunnighet, medan faran för avsiktlig partiskhet till den anklagades nackdel avfärdades med påståendet, att »en saa hoi Grad af Immoralitet kan el lettelig forudsarttes hos dem, der af Regleringen kaldes til at udove en saa hellig Akt, som Doms Afsigelse er».’^’*^ Då lagen teg, borde domaren avgöra, om gärningen var ett brott, med hjälp av »Fornuftens almindelige Lovgivning, eller den saakaldte Naturens Ret». Härav följde, att rent politiska förbrytelser eller kulpösa handlingar inte fick bestraffas utan ett uttryckligt positivt lagstadgande. Straffet för ett icke i lag nämnt brott bestämdes med hjälp av^ lagens analogi. Trots att kravet på nullapoena sine lege enligt Schlegel var »anticiperet med Hensyn til Lovgivningens na:rva;rende Ufuldkommenhed i Europas Stater», förstod han dock, att sådana krav hade ställts i länder, där antingen den romerska eller den nya preussiska straffrätten var gällande, då dessa rättssystemäven innehöll allmänna regler, till vilka många fall kunde hänföras. DL var däremot så ofullkomlig, att även ett flertal grova brott var okända i lagboken.Schlegel såg dock inte detta förhållande som ett memento för lagstiftaren, utan somett försvar för användandet av extraordinära straff. 168 170 0rsted var visserligen en varmbeundrare av Feuerbach,'^- men han godtog inte kritiklöst dennes påståenden. 0rsted godkände nog Feuerbachs teser om det Schlegel II (2. Udg.), s. 103. Schlegel, Astr.ra II, s. 366 t. Schlegel, Astrara 11, .s. 368 t. Fruktan tör liamndaktioner användes ibland somcti argument mot legalismen även i tvsk doktrin; se Schreiber, s. 97 not 7 (Klein). Schlegel, Astrara 11, s. 368. Schlegel, Astra-a II, s. 370 tt. Schlegel, Asti aa 11, s. 373 oeh 376. '^2 Tatnm, 0rsted, s. 19. 166 167 168 169 170 171
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=