332 Dessa uttalanden i naturrätten syns tyda på, att Norregaard var en anhängare av en strikt legalism i strafftillämpningen. Vissa reservationer i samma arbete visar emellertid, att så inte var fallet. Norregaard godkände arbiträra straff i vissa fall och försvarade med en hänvisning till den allmännna säkerheten bruket att döma skäligen misstänkta, men ej överbevisade åtalade till ett mildare straff.'^' Den borgerliga friheten var relativ: »Som Borgere ere alle Undersaatter fuldkommen forbundne til, ikke aleene at efterlade alt det, som kunde va:re stridende mod det almindelige Beste, men endog til at foretage alle de Gierninger, ved hvilke Statens Fuldkommenhed mere og mere kan befordres.» Det var regentens ensak att bestämma, vad man skulle göra för att befrämja det allmänna bästa, och undersåtarna var skyldiga honom »en kommen Horighed og Lydighed».Då undersåtarna hade en allmän moralisk skyldighet att verka för allmänt väl, kunde man lätt acceptera tanken på i positiv lag okända brott. Norregaard förklarade uttryckligen, att brottsbegreppets definition inte betydde, att straffet måste baseras på ett lagstadgande, »thi haver en utilladelig Gierning en betvdelig Lighed, fornemmelig i Henseende til sine Folger for det Almindelige, med de i Lovene nxvnte Misgierninger, saa fordrer Aarsagens Lighed, at en saadan Gierning ansees og straffes som Misgierning i Staten; og paa denne Grund finder altsaa den udvidende Lovens Forklaring Sted, endog i Criminal-Retten.»’^-^ Detta uttalande kan närmast tolkas somett försvar för analogier i straffrätten. Norregaard var också beredd att godkänna bestraffningen av andra »ulovbestemte Missgierninger» återigen med hänvisning till den allmänna säkerheten. När man tänkte på, hur stor den mänskliga uppfinningsförmågan var och hur omöjligt det war för lagstiftaren att i lag bestämma alla gärningar, som var värda straff, så förstod man enligt Norregaard, att såeiana i lagen icke nämnda brott bestraffades även i stater med goda strafflagar. Norregaard anförde som exempel i dansk rätt våldtagandet av en prostituerad, vilket inte direkt kunde bestraffas enligt DL 6-13—16, där skyddsobjektet var »en a:rlig Mo eller Enke».'^"* Inte heller en radikal skribent somGudenrath ansåg, att domargodtycket var en reell fara. Han ställde regentens benådningsrätt mot domarens frihet att bestämma straffet. Den förstnämnda var onödig, när domaren »forstaaer vel at undersoge Misgierningen med alle sine Omstxndigheder, og naar hans Harnder ere ubundne i Sägens Undersogelse». Gudenrath krävde nog noggranna strafflagar med en utförlig brottsbeskrivning, men endast därför, att domaren, då något av brottets kännetecken saknades, inte behövde döma till lagens stränga straff, utan kunde använda »en arbitra:r og mindre streng».'^’-"’ Norregaard, Natur-Retten, s. 426 f., 428 f. och 444 t. Norregaard, Natur-Retten, s. 338. Norregaard IV, s. 5. Norregaard IV, s. 23. Gudenrath, SJLB 1 (1792), s. 228 f. fuld-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=