331 för att erhålla ett lindrigare slutresultat. I åtminstone ett par fakultetsutlåtanden skärpte Stampe beviskravet in ahsurdum för att inte behöva förorda dödsstraff, men han rekommenderade samtidigt livstids straffarbete som arbiträrt straff, då den åtalade åtminstone hade gjort sig skyldig till ett straffbart försök,'-'’^ eller till ett falskt erkännande, somvar »en grov Misgierning».'^'* I straffrättsdoktrinen definierade man visserligen genomgående brott som en otillåten gärning, för vilken det i lagen var utsatt straff,men detta betydde inte, att skribenterna skulle ha ansett, att endast i strafflagstiftningen nämnda gärningar var brott, eller att de skulle ha motsatt sig användandet av arbiträra eller extraordinära straff. Sådana straff motiverades med människornas gränslösa ondska och onda gärningars mångfald samt med brister i lagstiftningen. Dons talade närmast omdet exakta fastställandet av straffet redan i lagen för varje i denna omnämnt brott. Detta var i och för sig eftersträvansvärt, men omständigheterna vid vissa brott varierade så mycket, att det var omöjligt att bestämma straffet på förhand, varför straffutmätningen i dessa fall måste överlämnas åt domarens samvete.'Det var den erfarne domaren som talade, då Hedegaard ansåg, att man inte kunde stadga omett enda straff för en gärning, utan att det vore bättre »om det i dets Sted blev foreskrevet Dommerne visse Regler, hvorefter de i forekommende Tilfxlde havde at rette sig med at determinere Straffen». Norregaard drog en klar gräns mellan arbiträra och extraordinära straff. Arbiträra straff, »lovbestemte Straffe i uegentlig Forstand», var sådana straff, vars närmare bestämmande lagen överlämnat åt domaren. »Ulovbestemte Straffe {poena: extraordinaricc)» var däremot sådana, »som uden for Lovenes udtrykkelige Ord finde Sted ved ulovbestemte Misgierninger».'^^' Även sådana straff var Norregaard beredd att acceptera. Av Norregaards naturrätt framgår, att han godkänefe tanken på borgerlig frihet {libertas civilis), en medborgarnas privata sfär, inom vilken dessa fick handla fritt, och han hänvisade till denna frihetssfär som stöd för sin åsikt, att samhällets strafflagar inte kunde sträcka sig till undersåtarnas alla otillåtna gärningar. Därför måste lagen definiera varje brott så tydligt och fullständigt, att man med säkerhet kunde säga, ombrottet begåtts eller inte. ningen av strafflagarna borde man Norregaard nämnde inte ens extraordinära straff i detta arbete. Stampe-Sevel, s. 118 ft. Stampe-Sevcl, s. 115. Se t.ex. Hessclbcrg III, s,. 329; Dons III, s. 4; NorrcgaLird IV, s. 3. Dons III, s. 20. Ordqv.rdcr, s. 160. Norregaard IV, s. 54. Även Orsted, 29 (181 1), s. 186, godt.ir i stort sett denn.t indelning. Norregaard, Natur-Retten, s. 342 och 420. Norregaard, Natur-Retten, s. 425. Vid tillämpanvända den inskränkande tolkningen, 159 158 139 16C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=