329 försvaras med hjälp av utländsk doktrin. En del uttalanden visar, att även de nordiska juristerna var bekanta med denna problematik. I svensk-finsk doktrin var kravet pcå legalism i straffrätten ännu inget problem för Nehrman. Han definierade ett brott på följande sätt; »Alla menniskians gierninger, som skada thet borgerliga samhället, eller förolämpa en eller flere särskilte personer, och therföre i Lagen förbudne äro wid straff, kallas brott eller missgierninger».'-^*^ Han motsatte sig domargodtycke och det, att domaren gjorde ingrepp i lagstiftarens myndighet; kanonisk rätt nämndes i detta sammanhang som ett avskräckande exempel.I enlighet med äldre doktrin var Nehrman visserligen i princip mot en retroaktiv tillämpning av lag, men godkände denna t.ex. då lagen endast upprepade det, som redan stadgades i Guds lag.'"^° Även ’förnuftet’ anges somgrund för straff utan stöd i lag. Nehrman ansåg det vara berömligt, att 1734 års lag inte nämnde alla sedlighetsbrott, då detta inte var nödvändigt: »Skulle sådan omennsklig lösachtighet från fremmandc orter insmyga sig hit; blir then hårdeligen straffad, fastän then i lagen ej finnes omtald; ty förnuftet lärer oss, at en sådan styggelse utrotas bör...».•■*' Enligt Nehrman var indelningen i crimina ordinaria och extraordinaria onödig, fastän vissa brott med goda skäl var förbigångna i lagboken. Nehrman accepterade till fullo den traditionella straff rättsskipningen, som i avskräckningsyfte föl)de den linjen, att underrätterna v'ar strikt bundna vid lag, medan överrätterna fick avvika från lagens stränghet efter sakens beskaffenhet.'"^-^ 1 dissertationen för Christiernin (1772) accepterade författaren helt Bcccarias tanke på noggranna och uttömmande lagar somett skydd mot domargodtycke. »En Samvetsöm och rättvis Domare, ser hälst att händerna äro honom bundna», »Ett fritt folk bör endast frukta för lagen, men ej personer...». Enligt författaren behövde också svensk lag förbättras, då den »i åthskilliga bråttmål, lemnar Domaren större magt än i tvister om egendom». Också RB 1:11 var misslyckad, då den ålade domaren »att noga pröfva lagens rätta mening och grund, och ej hålla sig efter lagens bokstaf»! Straffet för varje brott måste vara absolut bestämt i lag; »Hvar inbyggare bör med visshet kunna veta, i hvilka fall han är brottslig eller oskvldig, samt äfven inse hvad straff han med sin gärning förtjänar ... arbitrala straffs påläggande synes aldraminst vara anständigt, rimeligt eller drägeligt bland fritt Folk».''*'* De avsnitt av Calonius’ föreläsningar i straffrätt, i vilka författaren kunde ha os i\i’chrmafi, Jurisprudcnti.i Crimin.ilis, s. 13. Nehrrnan, Jurisprudentia Criminalis, s. 18 t. och 32 t. 140 'Nchrryiiin, s. 39. Sc även Lindberg, Praemia, s. 377. Nchrnian, Jurisprudentia Criminalis, s. 389. 142 Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 27. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 88 t. Christiernin/D. M. Diedriehson (1772), s. 16-18 och 21. 1.39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=