328 lege -tanken finns klart uttryckt hos Beccaria. Beccaria utgick från samhällsfördraget och påstod, att endast lagstiftaren hade rätt att som representant för det genom detta fördrag grundade samhället stadga om straff som påföljd för brottend29 Han betonade varje medborgares rätt att fritt och utan fruktan för straff få göra allt, som ej stred mot lag. Detta var en helig dogm, utan vilken inget rättssamhälle kunde existera.Beccarias åsikter riktade sig framför allt mot domargodtycket. Ingen domare fick döma till ett icke i lag stadgat straff, domarna fick inte tolka strafflagarna, eftersom de inte var lagstiftare, och det farligaste var att rådfråga lagarnas anda, då resultatet blev beroende »av en domares goda eller dåliga logik, av hans goda eller dåliga matsmältning...».'^’ Beccaria vände sig alltså även mot användandet av analogi inomstraffrätten. Kraven på en strikt lagbundenhet i straffrätten blev allt allmännare även i tysk doktrin vid sekelskiftet. Till anhängarna kan räknas t.ex. den annars konservative Gallus Aloys Kleinschrod, somansåg, att själva begreppet ’brott’ förutsatte ett positivt straffstadgande.”^2 Även Karl Grolman godkände kravet på legalism i straffrätten, trots att han inte omfattade Feuerbachs lära omdet psykologiska tvånget.Trots sina många anhängare var läran omnulla poena sine lege ännu inte allmänt accepterad i början av 1800-talet.Legalism och upplysning var inte nödvändigtvis förknippade med varandra; tvärtom kunde upplysningens anhängare kräva en vidsträckt frihet för domaren för att komma tillrätta med de ofta föråldrade och barbariska strafflagarna.Den rättspositivistiska inställningen till brottsbegreppet syns också ha varit svår att acceptera. Ännu i början av 1800-talet blomstrade läran om ’naturliga förbrytelser’, dvs. sådana gärningar, som var straffbara oberoende av om de nämndes i lagstiftningen eller inte. Till anhängarna av denna lära hörde t.ex. Carl Tittmann. Han delade strafflagarna i naturliga och positiva, betecknade förnuftslagarna (»die Gesetze der Vernunft») somstraffrättsvetenskapens källa och ansåg inte, att brottsbegreppet förutsatte en positiv lag.’^^ Han godkände inte heller en mera strikt tolkning av strafflagarna än av andra lagar. Det saknades inte förebilder för de nordiska rättsvetenskapsmän, somtill äventyrs ville motsätta sig gällande praxis att döma till extraordinära straff och bestraffa gärningar, som lagstiftningen inte kände till, men praxis kunde också '•2*^ Beccaria, s. 34. Beccaria, s. 54. Beccaria, s. 34 ff. Kleinschrod, Gallns Aloys, Systematische Entwickelung der Grundbegriffc und Grundwahrheiten des peinlichen Rechts nach der Natur der Sache und der positiven Gesetzgebung, I, 3. Ausg., Erlangen 1805, s. 3 f. Grolman, s. 14 ff.; se även Schreiber, s. 112 ff. Ommotståndet i tvsk doktrin mot läran, se Schreiber, s. 97 ff. Schreiber, s. 45 f. Tittmann, s. 8, 12 och 22; se även Schreiber, s. 121 ff. Tittmann, s. 9 f. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=