327 rade dc berömda maximernanullapoena sine lege, nullapoena sine crimine och nullumcrimen sine poena legali.^-^ Teserna baserade sig fnämst på Feuerbachs lära omstrafflagarnas viktigaste funktion som en psykologisk avskräckning, ett hot, vilket också förutsatte en effektiv och undantagslös tillämpning. Lagarna måste därför noggrant beskriva de gärningar, somledde till ett borgerligt straff. Läran anses vidare innehålla ett förbud mot en retroaktiv strafflagstiftning till den åtalades nackdel och mot ett användande av sedvanerätt eller analogi för att skärpa straffutmätningen.'-- Vidare hade man ofta dömt för grova brott skäligen misstänkta, men enligt den legala bevisteorins regler (nedan 4.1.) inte överbevisade anklagade till ett arbiträrt straff (Verdachtstrafe). Feuerbach fördömde detta som ett missbruk, och han konstaterade, att om bevisningen var bristfällig, så kunde överhuvudtaget inget straff utdömas, eftersomstrafflagens förutsättningar inte hade inträtt.'-^ Feuerbachs lära utformades för sent för att i högre grad kunna påverka den nordiska doktrinen under den här behandlade perioden, även om redan 0rsteds ställningstaganden främst tog sig uttryck i en polemik mot Feuerbach. Man har också påstått, att (den tyska) straffrättslitteraturen ännu mot slutet av 1700-talet visade ett ringa intresse för att genom lag begränsa det statliga godtycket i straffrättsskipningen.'-'' Lärans olikadelar är av mycket olikaålder. Ett förbud mot retroaktiv lagstiftning i såväl civilrätten som straffrätten förordades redan av Cicero, och ett sådant förbud förekomi romersk rätt. Förbudets räckvidd var dock liten; det kunde brytas av lagstiftaren vid behov, och man ansåg, att förbudet inte gällde i straffrätten, då ciet var frågan omsådana i äldre lag inte nämnda gärningar, som allmänt ansågs vara brottsliga.'-'’ Kravet på legalism i straffrätten fick dock en teoretisk grundval först i och med den rationalistiska naturrättens lära om samhällsfördraget: medborgarna hade avstått från sin naturliga frihet endast i så hög graci, som behövdes för upprätthållandet av den allmänna säkerheten i samhället, och dc fick fritt göra allting, som inte uttryckligen var förbjudet i samhällets lagar.'-'’ I själva verket var kravet på legalism i straffrätten rätt allmänt redan under 1700-talet. Montesquieus maktfördclningslära betecknas traditionellt som en föregångare till läran om nulla poena sine legeJ-^ Feuerbachs psykologiska tvångsteori skall ha baserat sig på en av Michaelis’ idéer.'-" Nulla poena sine 120 fcHcrbuch, s. 29. Sc Fcucrhach, s. 23 ft. Schrether, s. 11; HRG III, sp. 1104 f. (H.-L. Schreiber). Feuerbach, Revision, s. 64. Om dcss.a str.iff i europeisk rättspr.ixis, se även Piblajamäki, LM 1994, s. 613 not 27. HRG III, sp. 1108 (H.-L. Schreiber). '-5 Se närm.tre Schreiber, s. 17 ff. 'Schreiber, s. 36 f. Schreiber, s. 32. 128 Feuerbach, s. 20 not s (Mittermaier). Se Michaelis VI, Vorrede, s. 18 fl. 121 127
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=