326 1799 en artikel omdödsstraffets berättigande, i vilken han vände sig mot vissa av både Beccarias och Kants åsikter. Beccarias resonemang bevisade ingenting, och inte heller Kants vedergällningslära, utan det enda avgörande var, om statens säkerhet krävde dödsstraff.Detta straff kunde komma i fråga endast för mord och landsförräderi. Enligt Collet krävde däremot statens säkerhet inte nödvändigtvis mördarens liv, då t.o.m. Kant hade godkänt furstens benådningsrätt. Collet ansåg därför i likhet med Beccaria, att »Rebellion och Landsforraederi» var de enda brott, som kunde medföra dödsstraff, medan andra brott enligt den allmänna rättsläran inte borde beläggas med detta straff. I en liten skrift från år 1801 »OmDodsstraffe» accepterade N. C. 0st helt Beccarias synpunkter på dödsstraffet. Författaren vände sig i synnerhet mot dem, som försvarade dödsstraffet med ekonomiska argument. 118 Calonius rekommenderade i sina straffrättsföreläsningar Beccaria men anmärkte, att denne i sitt arbete tagit med mycket felaktigt bland det sanna och goda.**^ Denna åsikt är representativ för inställningen hos den överväldigande majoriteten av de nordiska juristerna. Man kände till Beccaria och ställde sig inte helt negativt till hans reformkrav, men man ansåg dem omöjliga att förverkliga. Av antipoderna Beccaria och Michaelis är den senare närmare de nordiska juristerna, somofta hade framställt liknande åsikter långt före honom, utan att dock hemfalla till ett extremt nyttotänkande. Av äldre författare tvivlade endast Hedegaard, som tydligen på nära håll hade följt den hårda straffpraxisens vardag, öppet på det meningsfulla i det rådande systemet. Mot århundradets slut började dödsstraffet visserligen betraktas som i och för sig beklagligt, och det betonades allmänt i doktrinen, att detta straff borde användas sparsamt och att man borde avstå från kvalificerade dödsstraff. Dödsstraffets bibehållande accepterades dock med hänvisning till statens säkerhet och till den avsky som vissa brott väckte, och den förhärskande meningen ansåg dödsstraffet för mord, mordbrand och landsföräderi berättigat. Först mot slutet av 1790-talet höjdes ett par stämmor mot dödsstraffet för mord. 3,4. Nullumcrimen, nulla poena sine lege Upplysningens krav på ökad rättssäkerhet och en rationell straffrättspra.xis kulminerade i den lära, som gick ut på att ett brott redan begreppsmässigt förutsatte ett positivrättsligt straffstadgande och att ingen kunde dömas till straff utom på grund av en klar lag. Läran förknippas i allmänhet med Paul Johann Anselmvon Feuerbach, somår 1801 i sin lärobok i straffrätt formuleCollet, Miner\a 1799, s. 302 ff. Collet, Minerv'a 1799, s. 312 f. och 318 f. 0st, s. 4 och 8. Författaren betecknades på titelbladet »Exam. jur. og Litteratus». Calonius, Jurisprudentia criminalis, s. 84. 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=