325 berättigande, vilka emellertid ledde till en diametralt motsatt slutsats Jämfört med Michaelis: det var ekonomiskt oförsvarligt att hänga tjuvar, då man kunde använda dem till nyttigt arbete. I en dissertation under Colling »De legibus duris» (om stränga lagar, resp. joh. Petr. Bremer, 1779, 14 s.) motsatte sig författaren med hänvisning till Montesquieu för stränga straff, som det fanns talrika exempel på även i svensk rätt.'°‘^ Dissertationen utmynnade i en hyllning till Gustav III:s proposition till riksdagen 1778-1779,'sompå grund av ständernas motstånd endast ledde till begränsade reformer inom straffrätten. Även Calonius accepterade i princip åsikten, att det var möjligt att använda milda straff, om brotten beivrades snabbt, straffverkställigheten skedde offentligt i avskräcknlngssyfteoch benådningar användes endast sparsamt. Det är dock tydligt, att Calonius i detta fall upprepade Michaelis’ åsikter,'då han inte var någon motståndare till dödsstraffet. I polemik mot bl.a. Becearia ansåg Calonius, att hänsynen till statens säkerhet och brottsoffret gick före det i och för sig berättigade kravet på humanitet i straffutmätningen, så att förbrytarens liv kunde sparas endast, om detta kunde ske utan att de förstnämnda värdena blev lidande. Aven kvalificerade dödsstraff hade sitt berättigande i vissa fall."^ Det kan nämnas, att Calonius som det autonoma Finlands förste prokurator (justitiekansler) medverkade i ett utförligt betänkande, somfick Alexander I att avstå från planerna på att avskaffa dödsstraffet.""^ 108 Först under 1700-talets sista år uppträdde ett par författare mera kritiskt mot dödsstraffet, och även då med vissa reservationer. I Sverige förklarade sig Flintberg år 1796 vilja lämna frågan öppen, om Becearias krav på dödsstraffets ersättande med livstids straffarbete var berättigat. Flintbergs egna sympatier framgår av att han betonade, att brottsligheten minskat i Toscana efter dödsstraffets avskaffande. Flintberg ansåg det viktigast att understöda brottsoffrets familj. En till livstids straffarbete dömd dråpare borde förpliktas att avstå hela, eller omhan var gift, halva sin egendomtill den dräptes arvingar, och för straffarbetet borde en viss summa dagligen utbetalas till offrets hustru och barn för att underlätta deras nöd."-^ Den möjligen av Schlegels åsikter inspirerade P. Collet skrev i Miverva för år Christiernin/D. M. Dtcdricbson (1772), s. 31-35. Colling/J. P. Brcmcr (1779), s. 5 och 13. Co!li>ig/J. P. /?vc>?7cr (1779), s. 15. Citlonms, Jurisprudcnti.i crimin.ilis, s. 33. Se Afichaelis VI, Vorrede, s. 18 ff. Ccilonius, Jurisprudentia criminalis, s. 31 11. "•* Wrede, s. 420 f. Calonius var även heredd att i Michaelis’ anda försvara dödsstraffet av kostnadsskäl, men avstod fr.tn detta argument, dä det invändes, att man ej borde döda människor för att slippa föda dem. Flinthcrg /, s. 310 1. lOS 109 no I o 115
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=