324 grymheten i de kvalificerade dödsstraffen. Enligt Hedegaard tänkte förbrytaren, då han begick brottet, sällan på det straff som väntade honom, och författaren målade i starka färger upp de omänskliga avrättningarna, som inte endast fick syndaren att förtvivla, men även fick mänskligheten att revoltera i åskådarna, så att de »i Steden for at derved skulle opvxkkes til Afskye for Gierningen, fristes til at vjere misfornoiede med den der paalegger et armt Menneske saadan en i deres Tanker barbarisk Straf og Medhandling, isxr naar den varer alt for larnge, og Synderen, der hverken kan leve eller doe, derhos jämmerlig skriger og giir sig.» Hedegaard påstod emellertid, att den brutala straffverkställigheten skulle härröra sig från hednisk tid och att praxis genomkristendomens införande skulle ha blivit mildare på flera håll, så att t.o.m. när man »er nodt til at statuere et extraordinair Exempel, soger man saa meget muelig at forkorte Piinen, saasom forst, skiont hemmelig, at strangulere dem, som skal brändes, item först at aflive dem, somsiden fiirdeles o.s.v.». Hedegaard tvivlade öppet på den traditionella straffrättsskipningens effekt. Han sade sig tro, »og Erfarenhed Ixrer det, at Straffens Vished, i det man seer at den er uundgaaelig og folger umiddelbar paa Gierningen, gior langt mere til at afskrarkke og afholde Folk derfra, end de allergrusomste Straffer». Han påstod också, att brotten inte var talrikare på de ställen, där man använde milda straff, och att »Folkets Genie og Tankemaade» i sista hand var av'görande. 105 106 Den under Christiernins presidium ventilerade dissertationen »Om Viten, Brott och Straff» (resp. D. M. Diedrichson, 1772, 40 s.) har redan utförligt behandlats av Anners.'°^ Dissertationen torde vara den första nordiska juridiska skrift, i vilken man i hög grad beaktade Becearias åsikter, men liksom i senare arbeten var inställningen till Becearia närmast skeptisk. Enligt dissertationens författare borde visserligen dödsstraff användas sparsamt men dock utmätas för mord och mordbrand; i det sistnämnda fallet förordades t.o.m. kvalificerat dödstraff. Ä andra sidan var författaren beredd att avskaffa många dödsstraff i gällande svensk rätt; dödstraff fick överhuvudtaget inte användas för ekonomiska brott eller politiebrott, och dödsstraffet borde ersättas med livstids straffarbete för tidelag, barnamord, förgiftning, vanligt rån och stöld. Becearias avskräckningstanke kommer fram i författarens åsikt, att livstids slaveri med latrintömning och liknande uppgifter var det effektivaste straffet för tjuvar: »Det är ... troligt, att fruktan för ett sådant ständigt och nesligt slafveri, skulle göra kraftigare intryck till tjufvars afskräckande än en snar död i galgen». Författaren hade också ekonomiska synpunkter på dödsstraffets 125 Hedegaard, Ordqvarder, s. 159. Hedegaard, Ordqvxder, s. 158 ff. Anners, s. 172—178. Anners anser Christiernin själv vara förlattaren utan att ta upp trägan, som dock även i detta fall är oviss. 106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=