323 inte kunde avstå från sitt liv, eftersomhan inte kunde disponera över det, så var detta en uppenbar sofism. En lag innehållande dödsstraff var visserligen en borgerlig lag, men den byggde på förnuftet, som människan hade underkastat sig vid inträdet i samhället. Beccaria hade felaktigt ansett den dom {actus iudicii), varmed förbrytaren ansett sig skyldig att lida ett straff, för ett beslut att beröva sig livet.I likhet med Norregaard och skribenterna i Minerva pläderade Schlegel för en viss försiktighet vid användandet av dödsstraff. De lagar, somstadgade dödsstraff för ringare förbrytelser, överensstämde inte med förnuftets princip, även omSchlegel hyste förståelse för att en »endog menneskekierlig Regent» kundevara tvungen att för en tid fastställa dödsstraff för sådana brott på grund av folkets »Vanart og Barbarie». 0rstcd var i allmänhet en anhängare av en sträng straffrätt, och det är naturligt, att han liksom Schlegel godkände dödsstraffet, som han fann berättigat såväl enligt vedergällningsprincipen somenligt läran omstrafflagarnas främsta berättigande i straffhotet (se nedan 3.4.). 0rsted förkastade uttryckligen »det beromte Beccariaske Rxsonnemcnt», enligt vilket dödstraffet utgjorde en gräns, som straffrätten inte var befogad att uppnå; Beccarias argument hade redan i tillräcklig grad gendrivits av bl.a. Filangieri, Rousseau och Kant, och dess »Skja^vhed lod sig ellers endnu skarpere vise». 0rsted hänvisade också till att tanken att andra straff skulle vara tillräckliga för att påverka den onda viljan hade avvisats i en grundlig psykologisk undersökning av Feuerbach.— 0rsted höll fast vid sin inställning till dödsstraffet i den år 1828 utkomna utförliga artikeln »Om Dodsstraffes Retfa^rdighed og Hensigtsm2essighed»,’°'^ och han ville inte ens ge domstolarna möjlighet att välja mellan dödsstraff och livstids fängelse för misshandel med döcflig utgång.Orsteds avvisande hållning till Beccaria och i sista hand till upplysningens straffrättsprogramframgår också av att han godkände en vidsträckt benådningspraxis även i stater, »der besidde fuldkomnere Straffelove».'°‘* 100 Den annars konservative Hedegaard hyste däremot, kanske på grund av sin långa erfarenhet som domare, starka tvivel på det berättigade i stränga straff, i synnerhet kvalificerade dödsstraff. Hedegaards argumentering i »Ordqvzeder» (1776) var av allt att döma åtminstone delvis influerad av Beccarias åsikter, trots att han liksom cndcl senare skribenter närmast motsatte sig den meningslösa •^9 Schlegel II (2. Udg.), s. 98. Schlegel II (2. Udg.), s. 99. Orsteci, JA 29 (1811), s. 200. Feuerbachs uppsats publicerades i en av utgivaren Krohg gjord övers.attning i första numret av Juridisk Arkiv; se JA l (1803), s. 152-181. Den av utgivaren utlovade anmärkningen (se JA 1, s. 181 not mot Feuerbachs åsikt, att förvisningsstraffet var otillräckligt som högsta straff i en monarki, utkom aldrig. Se Juridisk Tidsskrift 15.1 (1828), s. 101-253 och 15.2 (1828), s. 1-45. Wiicthen, s. 66 f. 104 Qrsted, NjA 12 (1815), s. 199 f. Se även Waaben, s. 67. 100 10.^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=