322 landsförvisning skulle vara ett åsidosättande av plikterna mot andra nationer. I motsats till Dons nämnde Norregaard Beccaria bland motståndarna till dödsstraffet. Norregaard rådde själv till återhållsamhet vid användandet av dödsstraff. Dessa var inte så nödvändiga, som man i allmänhet hade trott, och borde användas mycket sparsamt, nämligen endast, då inget annat straff kunde skaffa staten säkerhet, eller då »Misgierningen er saa afskyelig, at intet uden Doden kan forsone den forn£ermede Stat». Sådana brott var t.ex. majestätsbrott i svåra fall, dråp och mordbrand.Norregaard bemötte inte direkt Beccarias argumentering mot dödsstraffet, men i sin naturrätt påstod han, att regenten hade rätt till medborgarnas liv och lemmar på grund av begångna brott. Gudenrath, i vars skrifter Montesquieu och Beccaria var viktiga auktoriteter, ville förmildra straffrätten, men han godtog dödsstraffet, »dog uden Tiling af unodvendige Pinsler», i fyra fall: »grovt Mord, Roverie, Mordbrand (naar Hensigt at myrde var gjordt bevislig) og Lands Forra;derie». I de tre första fallen kunde dock efter omständigheterna mildare straff användas.Ett par anonyma skribenter i Minerva för år 1793 krävde också mildare lagar c^ch förkastade alla kvalificerade dödsstraff, men godkände ändå användandet av dödsstraff för vissa grova förbrytelser. Den förste författaren hvllade alla 1700talets viktigaste upplysningsmän, Thomasius, Voltaire, Montesquieu och även Beccaria, men han ansåg, att alla Beccarias argument mot dödsstraffet var felaktiga.Artikelskribenten ville själv bibehålla dödsstraffet för mord och mordbrand, men inte för dråp och barnamord, och det var »vist ikke nodvendigt at bela:gge enhver Majestartsforbrydelse med Livsstraf».'^^ Michaelis’ kostnadsargument mot avskaffandet av dödsstraffet avvisades av författaren med förakt: »...som omBorgernes Livskulde vurderes med Financernes Vxgtskaal».Den senare artikeln riktade sig främst mot plågsamma avrättningsformer, och skribenten ansåg, att endast halshuggning eller arkebusering kunde tillåtas. Även Schlegels plädering för dödsstraffet var en direkt uppgörelse med Beccaria, som han angrep med hjälp av Kants argument. Då enligt Schlegel »Giengieldelses-Retten er den Regel Lovgiveren bor folge i Henseende til Straffenes Bestemmelse», så följde av detta, att lagstiftaren var både berättigad och förpliktad till att fastställa dödsstraff för avsiktligt dråp och mord samt för sådana farliga brott mot staten som landsförräderi, uppror och grova fall av majestätsbrott. Då Beccaria påstått, att en människa genomsamhällsfördraget Norregaard IV, s. 59 ff. Norregaard hänvisar (IV, s. 59 not 1) till Michaelis (III), vars p.tståendc omdet ekonomiskt fördelaktiga i dödsstraffet möjligen inverkat på Dons. Norregaard, Natur-Retten, s. 336 och 429. Gudenrath, SJLB 1 (1792), s. 235. Minerc-a 1793, s. 155 ff. Minerva 1793, s. 164 f. och 171. Minerva 1793, s. 172. Minerva 1793, s. 356.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=