320 dödsstraffet var ett straff, som »man ikke lettelig bor tage sin Tilflugt til saala:nge Straffens Hensigt paa en anden Maade, og ved anden mildere Straf kan opnaaes».^° Förordningen ersatte i avskräckningssyfte dödsstraffet med brännmärkning, livstids svårt arbete i järn, årligt spöstraff under skymfligaformer på årsdagen för gärningen och slutligen stegling av den i fängelset avlidne förbrytarens kropp, och Stampe betraktade själv förordningen som en skärpning av straffet.^' I sina utlåtanden och lagförslag visade sig Stampe även annars endast i ringa mån beredd att avskaffa stränga straff, även om han i många konkreta fall ryggade tillbaka för att döma en anklagad till döden (se nedan 3.4.). I ett utlåtande från år 1761 krävde han skärpning av straffet för stöld på Christiansborg eller på det slott, där kungen för tillfället befann sig, till dödsstraff.^- Ett årtionde senare efterkomdock Stampe Struensees befallning och skrev en förordning om avskaffandet av dödstraffet för stöld. Intressant är, att Stampe i motiven till förordningen förde fram upplysningens straffrättsprogram. Kungen uppgavs önska, att strafflagarna noggrant efterlevdes och att alla i lag utsatta straff verkställdes, så att dömda brottslingar »ikke skulde have Anledning til at giore sig Flaab om Straffenes enten Eftergivelse eller Formildelse». Detta förutsatte emellertid, »at der imellem Straffens Flaardhed og Misgierningens Grovhed skal iakttages en billig og rimelig Proportion», och denna rimliga proportion krävde inte dödsstraff ens för grov stöld.Då Struensee mot slutet av sin korta regeringstid ville avskaffa dödsstraffet för födsel i lönndom, då barnet dött, samt barnamord, ledde detta emellertid till öppen obstruktion från Stampes sida. Trots Struensees uttryckliga befallning bibehöll Stampe i sitt betänkande dödsstraffet för avsiktigt barnamord och påstod, att detta torde bäst motsvara kungens intentioner.^*^ Stampes straffrättsliga uttalanden kunde dock också ge uttryck för en medkänsla med samhällets mindre bemedlade. Då Stampe fick sig förelagt ett förslag om straffskärpning för ogifta mödrar, som vägrade uppge barnafaderns namn, ansåg han, att man tvärtomborde förmildra straffen för dessa kvinnor. Enligt Stampe var i synnerhet det fruktade tilläggsstraffet, som den offentliga kyrkoplikten i verkligheten utgjorde, orsaken till många barnamord och moderns avrättning, och han kunde inte heller inse det meningsfulla med att bestraffa ogifta mödrar med böter, då dessa även annars hade det svårt att livnära sig och sitt barn. Stampe ifrågasatte straffbarheten av utomäktenskapligt samlag mellan ogifta personer ö\'erhuvudtaget, men ville dock inte föreslå en fullständig avkriminalisering av dessa fall.^-'’ Stampe II, s. 155. Stampe V, s. 543 tf. (20.8.1768); sc även Tamm I, s. 196 ff. Stampe III, s. 451 (26.11.1761). Stampe VI, s. 253. Stampe VI, s. 270 ff. (20.12.1771). Stampe III, s. 361 f. (5.8.1761). Även Michaelis (VI, Vorrede, s. 61 och 181) talade senare om, att just den offentliga kyrkoplikten ledde till talrika barnamord.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=