319 gjort sig skyldiga till grövre brott, fick man dock inte använda smärtsamma eller förnedrande avrättningsmetoder/^ På grund av Michaelis’ extremt utvecklade ekonomiska sinne var det naturligt för honomatt kräva dödsstraff för stöld/-^ Mord borde naturligtvis straffas med döden, dock inte på grund av Mose lag, sominte angick andra än judarna/"* Michaelis försökte linda in sina åsikter genomatt påstå, att dödstraffet inte var värre än ett hårt och osunt fängelse. Han tangerade dock det komiska, då han målade upp de hälsovådliga följderna av kalla och våta fötter i fängelset.^-'’ Han ansåg emellertid också, att man i princip kunde nöja sig med mildare straff, om förbrvtarna utan undantag och utan hopp om benådning bestraffades.^*’ I den nordiska doktrinen började man uppmärksamma frågan omdet berättigade i dödsstraffet på 1750-talet. Nehrman var för såväl dödsstraff i allmänhet somkvalificerade dödsstraff, men han tog i alla fall upp frågan omdödsstraffets tillåtlighet. För att upprätthålla »roligheten och borgerliga säkerheten» såg man i vissa fall till att brottslingen inte kunde begå nya brott; detta skedde antingen genom dödsstraff eller landsförvisning.^^ Enligt Nehrman var straffskärpningen det enda medlet att upprätthålla den allmänna säkerheten, och därför accepterade han dödsstraffet även för stöld.Han medgav, att dödsstraffet med tiden blivit allt allmännare, detta motiverade han med att »argheten är worden större». Han tillbakavisade kritiken mot dödsstraffet i en tydligen teologisk skrift (Justinianus Clemens Leucopolitanus, »Anmerkungen von dem Amte einer Christelichen Obrigkeit») med det enkla påståendet, att man endast tillgrep dödsstraff vid mycket grova brott eller »när det almänna fruchtar med skiäl swår olägenhet af missgierningsmannen, om han får lefwa». Då själva dödsstraffet i alla fall inte var tillräckligt avskräckande, hade överheten varit tvungen att tillgripa kvalificerat dödsstraff. I Sverige använde man dock inte så plågsamma avlivningssätt, att »siälawåda lätteligen tima kan».^"* Även de danska juristerna försvarade utan egentliga förbehåll användandet av dödsstraffet. Väl avskaffade man år 1767 dödsstraffet för »melankolske og tungsindede mordere», sombegått dråp bara för att bli avrättade, och Stampe, vars betänkande utgjorde grunden för den nya förordningen, konstaterade, att Michaelis VI, Vorrede, s. 156 tf. Michaelis VI, V'orrede, passim. Michaelis VI, Vorrede, s. 135. Michaelis VI, Vorrede, s. 165 t. Michaelis VI, Vorrede, s. 23 tf. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 61. A('e/?rm,iw, Jurisprudentia Criminalis, s. 64 oeh 327. Se även Anners, som, s. 135 f., p.åpekar, att Nehrman inte ens nämner Montesquieus .åsikt, att milda straff är lika effektiva som hårda. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 67 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=