318 obönhörligt, i vilket fall man kunde nöja sig med milda straff.*’-^ Då man kommit så långt, att straffen var milda och straffprocessen regelmässig och snabb, borde man avstå från benådningarna, som bara invaggade människorna i en förhoppning om straffrihet.^"^ Beccaria är också tolk för det senare som nulla poena sine lege -läran kända kravet på en strikt legalitet i strafflagstiftningen (se nedan, 3.4.). Av såväl rationella som humanitära skäl fordrade han vidare ett fullständigt avskaffande av tortyren i rättegångsförfarandet (se nedan, 4.2.). Becearias reformförslag betydde tillsammans ett krav på en totalrevision av den europeiska straffrätten, och hans arbete väckte förutom entusiasm även mycket motstånd, bl.a. hamnade arbetet på den katolska kyrkans index över förbjudna böcker år 1766.^^ Becearias inflytande i Norden framgår av att hans bok utkom i såväl svensk (1770) som i dansk (1796-1798) översättning. Också i protestantiska länder krävde man dock ett bibehållande av den traditionella och stränga straffrätten; i synnerhet Michaelis argumenterade för denna åsikt. Michaelis framställde sitt straffrättsprogram i ett långt förord till den sista delen av »Mosaisches Recht». Michaelis hade redan tidigare betecknat tanken på straffets förbättrande verkan som en skrattretande modenyck,^^ och han ansåg själv, att straffets egentliga uppgift var att verka avskräckande på andra; förbättringen kunde på sin höjd betecknas som en sidouppgift.^^ En stor del av förordet upptas av en plädering för bibehållandet av dödsstraffet, och Michaelis ryggade inte tillbaka ens för kvalificerade dödsstraff, bara man inte tillgrep sådana excesser som mot kungamördaren Ravaillac och attentatorn Damiens i Frankrike.Michaelis’ försvar för dödstraffets bibehållande är präglat av en nästan manisk närighet. Dödsstraffet var att föredra framför bl.a. livstids fängelse eller fästningsarbete, därför att brottslingens avlivande var billigare för samhället, somslapp kostnaderna för bevakning och byggandet av fängelser.Landsförvisning kunde inte heller rekommenderas, då detta endast var »ein Tausch benachbarter Länder fiber pestilenzialische Waare»."' Utlänningar, som inte ens bidragit till statens inkomster, hade ingen rätt att bli straffade med ett kostnadskrävande fängelse. I svnnerhet utrotandet av zigenare kunde jämföras med förintandet av ett pestbesmittat skepp; omde inte Beccaria, s. 116 ff. Beccaria, s. 194 f. Beccaria, s. 1Q\. Beccaria, s. 202; Tamm I, s. 187. Den danska översättningen av Andreas Christian Alstrup var dock allt annat än tillfredsställande, och en recensent utropade (KlE 1797, s. 615): »Gid dog Beccaria havde skrevet et Capitel om Straffe for slette Oversxttere! Maaskee havde det bevxget Hr. A. til at afstaae fra sit uheldige Foretagende.» Se även KlE 1798, s. 281-286. Michaelis V, s. 7. Michaelis VI, Vorrede, s. 17 ff. och s. 142 f. Michaelis VI, Vorrede, s. 79 ff. Michaelis VI, Vorrede, s. 115—124 och 140 ff. Michaelis VI, Vorrede, s. 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=