317 visar, att han även i detta tall inte var någon »ideologisk banbrytare utan en lagkommentator, som i det väsentliga stannade inom det bestående tanke- och rättssystemets ram».-'*^ Nchrmans åsikter torde också kunnaförklaras med hans starka religiositet;^'^ teologerna motsatte ju sig in i det sista upphävandet av stadgandet omtrolldom. Också Hedegaards och i synnerhet Sveinn Sölvasons uttalanden bör tolkas somuttryck för en personlig tro på trolldomens realitet. Ännu på 1780-talet uteslöt Ewensen inte möjligheten av naturlig magi; det bör framhållas att liknande åsikter framfördes ungefär samtidigt också av tyska jurister (von Globig och Huster).^’® Dons, Norregaard och i än högre grad Brorson rationaliserade frågan: en fullbordad pakt med djävulen var knappast möjlig och kunde väl åtminstone inte bevisas, men redan försöket var uttryck för en statsfientlig inställning, som å det strängaste borde beivras. I detta fall rådde det inte någon skillnad mellan teori och praxis. Dons, Norregaard och Brorson förfäktade de åsikter, som hade omfattats i Kofod Anchers utlåtande redan år 1745. 3.3. Bcccaria i Norden Cesare Becearia (1738-1794) var inte den ende jurist, som på 1700-talet tog avstånd från den brutala och godtyckliga straffrättspraxisen. Montesquieu hävdade, att milda straff var lika effektiva som hårda straff, och i Preussen började Fredrik II reformera straffrätten redan på 1740-talet.De nordiska rättsvetenskapsmännens inställning till upplysningens krav på en human och rationell straffrättsskipning kan emellertid lämpligen behandlas under rubriken »Becearia i Norden», eftersom Becearia i sitt arbete »Dci delitti e dellc pene» (Ombrott och straff, 1764) ställde i stort sett alla de krav, som brukar förknippas med den nya svnen på straffrätten. Av Bcccarias talrika förslag till förbättringar kan här endast nämnas de viktigaste. Mest berömd är hans kamp mot dödsstraffet, som han, visserligen i avskräckningssyftc, ville ersätta med hårt livstids straffarbete inför offentligheten. Han ansåg också, att dödsstraffet var orättvist, eftersomingen genomsamhällsfördraget kunde ha avstått från sitt liv. Dödsstraffet kunde inte vara nyttigt på grund av det exempel av grymhet det gav människorna, och det väckte också hos allmänheten motvilja mot dem, som bestämde om och verkställde straffet. Becearia var dock beredd att i undantagsfall acceptera dödsstraffet, dvs. om brottslingens blotta existens utgjorde ett hot mot nationens säkerhet under oroliga tider. Becearia krävde vidare, att bestraffningen för ett brott skulle ske snabbt och Anners, s. 138. Sc Ahnquist, s. 199. Se Raping, s. 64. Se t.ex. Anners, s. 73 tt. Becearia, .s. 122 ft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=