316 detta sätt erhålla större fördelar av djävulen.Kofod Ancher ansåg dock, att den anklagade bl.a. på grund av ett »saa ugudeligt Forsxt» och gärningens farliga följder förtjänade ett strängt straff. Då den anklagade utövat »galne og indbildede Kunster», borde straffet fastställas till livstids straffarbete i järn i enlighet med stadgandet i DL 6-1-10. Rättskälleläran på 1700-talet (se ovan 1.3.) tillät inte ett öppet åsidosättande av stadganden i gällande rätt, och redan därför var åsikterna omtrolldomsbrotten dunkla, motstridiga och inbäddade i reservationer. Problemets teologiska aspekter ökade försiktigheten. Författarna hade, trots att de skrev korta historiker om problemet, naturligtvis tämligen vaga föreställningar om häxprocessernas uppkomst och spridning,^5 och de saknade på tidstypiskt sätt ett historiskt grepp omlitteraturen i frågan: antikens författare, senskolastiker och upplysningsmän fördes framutan åtskillnad somauktoriteter pro et contra. Då det gällde bevisen rörande trolldom, framträdde misstron mot häxprocesserna starkast, och man betonade på under 1700-talet gängse sätt^^ trolldomens samband med den allmänna okunnigheten. På dessa punkter framträdde juridisk rationalism och möjligen också upplysningens inverkan tydligast. A andra sidan var dock kraven på vattentät bevisföring allmänna inte bara bland motståndare till häxprocesserna, utan även bland skeptikerna i den europeiska litteraturen sedan 1500-talet. Det vore dock felaktigt att utan reservationer påstå, att de ambivalenta framställningarna endast skulle vara betingade av försiktighet. Upplysningens inflytande bör heller inte överdrivas: Thomasius-lärjungarna Hoier och Nehrman framförde helt olika åsikter om den möjliga förekomsten av trolldom. Fioier såg hela problemet som en följd av bristande naturkunnighet. Nehrman däremot visade en klar tilltro till möjligheten av trolldom, och han krävde också dödsstraff för den i 1734 års lag okända djävulspakten, då en förskrivning till djävulen i alla fall hädelse. Nehrmans inställning till trolldomsbrottet v'ar en Kofod Ancher, Svar, s. 4 f. Kofod Ancher, Svar, s. 8 f. 55 Hedegaard, DL 6. Bog, s. 82, törvänade sig över, att det i gammal dansk rätt inte fanns ett enda ord omtrolldom förrän i JL. Norregaard IV, s. 115 not q, kunde hänvisa till Kofod Anchers uppgift, att stadgandena i JL tvärtomvar nvare tillägg från den tid, då häxprocesserna började, medan de äldsta och bästa handskrifterna helt saknade bestämmelser om trolldom. - Först Henning Matzen visade, att processrättsliga bestämmelser om trolldomsmål fanns redan i de äldsta danska kyrkolagarna från slutet av 1100-talet; se Stevnsborg, Henrik, Häxtro och häxrätt i Danmark. Med lov skal land bygges, s. 223. 5^ Se t.ex. Caro Barojas uppgift (s. 37 och 49), att man först på 1700-talet börjar anse föreställningarna omtrolldomvara en följd av folkets okunnighet, medan det i själva verket var teologerna och juristerna, somhade format innehållet i häxtron. Se även Ankarloo, s. 11 ff. 57 Se Clark, s. 77 ff. Metoden användes ännu i 1700-talets litteratur. Enligt Vi’ieacker, s. 220, tvivlade Samuel Stryk, som tagit intryck av Thomasius, av försiktighetsskäl inte på förekomsten, men väl på bevisbarheten av crimen mague.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=