315 bl.a. därför, att man tidigare ofta nöjt sig med den anklagades egen bekännelse, sominte ensam var tillräckligt bevis i livssaker, eller med bevis rörande frågor, som inte hade någonting att göra med själva brottet.Nehrman krävde också, att domaren måste förvissa sig om, att skada verkligen skett och att denna åstadkommits med »diefwulska, men ej med naturliga medel». Även i Danmark-Norge betonade man kravet på fullständiga bevis och inskärpte, att ingen fick dömas enbart på grund av egen bekännelse. Enligt både Hesselbcrg och Norregaard hade erfarenheten visat, att många anklagade på grund av enfaldighet eller galenskap inte bara hade erkänt, utan också verkligen hade trott sig ha ingått ett förbund med djävulen.Inte heller Dons godtog en bekännelse som fullt bevis, utan han krävde »saadant Beviis, som er over og uden al Exception», även på att djävulen verkligen hade accepterat fördraget. Dons betonade också brottets subjektivasida. Ombrottet skett »af Enfoldiged, Vankundighed eller af Raserie» kunde lagens straff inte användas; de enfaldiga och okunniga borde undervisas, och de sinnessjuka kunde överhuvudtaget inte straffas.50 Brorson konstaterade rent ut, att ingen dödlig kunde besvara frågan, hur man skulle kunna bevisa en pakt med djävulen.5> Endast Sveinn Sölvason representerade också i detta fall en förgången tid: en »Hexemester» kan cfömas på grund av egen utförlig bekännelse, på grund av ett hot med åtföljande skada eller på grund av innehav av skrifter eller brev med runor.52 Kravet på vattentät bevisföring blev ännu starkare, då det gällde konkreta fall. Kofod Ancher tog i sina rättsvetenskapliga arbeten inte ställning till möjligheten av trolldom, men i ett utlåtande från år 1745 var han minst lika skeptisk till förekomsten av trolldom som sin lärare Hoier och sin elev Hesselberg. Utlåtandet gällde en tilltalad, som bevisligen med sitt eget blod förskrivit sig till djävulen mot en årlig ersättning av 19.600 riksdaler under sextio års tid. Utlåtandet gavs i formav en lärd avhandling, där hela den relevanta europeiska litteraturen citerades, och Kofod Ancher bl.a. tog ställning till frågan omMose lags giltighet i DanmarkNorge (se 1.3.1.3.). Kofod Ancher dolde inte sina tvivel på möjligheterna av en pakt med djävulen överhuvudtaget, och han konstaterade, att DL 6—1—9 inte kunde tillämpas i det aktuella målet »saalange Inqvisitens offerte ikke er beviist at varre accepteret af Dievelen». Lagstadgandena omblasfemi kunde inte heller tillämpas. Den tilltalade hade visserligen förbannat Gud i sin förskrivelse, men man kunde inte »med Raison antage det somen klar Sag, at Inqvisiti intention ved at forskrive sig til Dievelen har va:ret at bespotte Gud eller at tentere noget til den guddommelige Majestxts Foragt»; den tilltalade hade endast trott sig på J'J'''sprudcntia Criminalis, s. 120. •*** J’-'*''sp*'*->dontia Criminalis, s. 119 1. Hesselbcrg, s. 341; Ntrr-regaarJ IV, s. 115 och 117. Dons III, s. 65 1. Sc Brorson, DL 6. Bog, s. 24. Sveinn Sölvason, s. 502. Det kan nämnas, att den första trollkarlen, som brändes på Island (1625), dömdes för innehavet av runor; se Hastrnp, s. 333 f. ISorregaard IV, s. 116. aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=