314 det var inte bekant, att djävulen skulle acceptera sådana förbindelser, och det var ännu absurdare att föreställa sig den onde som en växlare, argentarins, som bytte tjänster mot pengar. Calonius hänvisade till, att detta brott dock på 1600talet var belagt med dödsstraff, och nämnde ett avgörande i Abo hovrätt från år 1756, enligt vilket en student för en pakt med djävulen hade dömts till fjorton dagars fängelse på vatten och bröd och enskild kyrkoplikt. Enligt ett kungligt brev 2.9.1779 borde sådana pakter behandlas somvidskepelse enligt MB 2:2.43 Ett genomgående drag i den här anförda litteraturen är författarnas försiktighet och tydliga motvilja mot att närmare gå in på frågan omtrolldomens existens, vilken tydligen betraktades som hörande till teologernas domäner. Hoier betraktade visserligen föreställningar om trolldom som okunnighet, men först Calonius och Brorson förnekade öppet, att verklig trolldom överhuvudtaget var möjlig. Hedegaards yttrande är belysande i detta avseende: de somdömde i häxprocesserna borde vara utrustade med en stark religiositet förenad med en snarare allmän och naturvetenskaplig än juridisk erfarenhet.Medan Calonius utan risk kunde ironisera över de upphävda stadgandena i MB, kunde en kritik av gällande stadganden och tidigare praxis i Danmark-Norge uppfattas även som en kritik av den tidigare och nuvarande överheten. Redan Eledegaard visade, att argumenten för häxprocesserna främst baserade sig på traditic^n och en blind auktoritetstro. Sveinn Sölvason hänvisade just till häxprocessernas långa historia som ett försvar mot de tvivel han så väl kände till: »Ikke desmindre, siden ikke aleene store Jurister have skrevet derom vidtloftig; men endog Regentere udi alle Lande sat Loven imod slige forbudne Konster, foruden hvis derom udi den Hell. Skrift er at finde; da hvis disse have taget feil, kan det passere migat tage den samme Vei.»'^-'’ Brorsonvägrade att godta sådana argument. Om man motsatte sig förkastandet av DL 61-9 med ett påstående, att tolkningen stred mot »Lovconcipisternes yLre og Erfarenhed», då så många människor hade bränts för trolldom i Danmark, kunde svaret bara bestå i en rad frågor: »Vare Lovconcipisterne ikke Mennesker? Have Övertro og Uvidenhed ikke frembragt mange underlige Ting? Og er det bedre, at kaste Uskyldige i Eorbrydelsen paa Baalet, end at sige Sandhed?»'*^ Då det gällde rent juridiska detaljer, var författarnas tvivel på häxprocessers berättigande tydligare, och nästan samtliga krävde mycket starka bevis för en fällande dom. Redan ordalydelsen i MB 2: 1 i 1734 års lag (»...och varder med fulla skiäl thertil vunnen... .») kan anses vara ett tecken på juristernas skepsis mot den bristfälliga bevisföringen i häxprocesserna. Nehrman konstaterade, att fullt bevis ju krävdes i alla brottmål, men att stadgandet medtagits i MB 2: 1 Calonius, Jurisprudentia crimin.ilis, s. 145 f. Hedegaard, DL 6. Bog, s. 79. ■*5 Sveinn Sölvason, s. 28 f. Brorson, DL 6. Bog, s. 24 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=