313 Brorsons tolkning var vågad, redan med tanke på det stränga straffet, kunde man på detta sätt få en rationell förklaring till stadgandet. Det allt allmännare tvivlet på förekomsten av trolldom betydde inte, att juristerna skulle ha varit överseende med dem, som hade försökt ingå en pakt med djävulen. I likhet med Nehrman ansåg Dons, att den, som försökte förskriva sig till djävulen, i vilket fall som helst måste straffas hårt. Man borde i detta fall använda ett arbiträrt straff »i Henseende til Statens almindelige Sikkerhed», eftersomden, somförskrev sig till djävulen, hade visat sig beredd till vilka onda gärningar som helst.Norregaard ansåg med hänvisning till rättspraxis, att sådana för statens säkerhet farliga personer borde dömas till ett arbiträrt straff.^-^ Aven Brorson förordade ett arbiträrt straff för den, »somhar anvendt al Flid for at indgaae saadan Contraet, men ved visse Omsta:ndigheder er bleven forhindret».^^ Trots att enligt Brorson skadegörande magi inte var möjlig, var han beredd att i enlighet med DL 6—6—22 (försök till förgiftning) använda dödsstraff på sådana, som med trollkonster försökte ta livet av en annan.Endast den radikale Gudenrath ansåg, att »Pagt med Fanden» kunde sonas med böter till de fattiga och med att »Forbryderen undervises og advares af en alvorlig, förnuftig men tavs Pra:st».^^ Redan år 1782 framhölls i en dissertation för Colling undersåtarnas lycklighet över, att stadgandet i MB 2:1 om skacfegörancie trolldomhade upphävts. Författaren betonade, att det alltid varit osäkert, om föreställningarna om skadegörelse med djävulens hjälp varit förenliga med sunt förnuft och naturvetenskapliga iakttagelser.Några år senare betecknade man i Lund trolldomsstraffet som ett sorgligt minnesmärke över forna tiders mörker.Även Calonius höll sina föreläsningar i straffrätt efter stadgandets upphävande, men han behandlade ändå detta brott utförligt och redogjorde för såväl trolldomens {magia diabolica) begrepp och bestämmelsens historia i Sverige somden europeiska debatten. Calonius klarade av frågan om möjligheten av trolldom genomatt vända på bevisbördan: ingen hade hittills bevisat, att man kan umgås med djävulen, och möjligheten som sådan befriade inte från skyldigheten att bevisa existensen.'*- Calonius ironiserade över pakter meci djävulen, i vilka människor förband sig att tjäna djävulen mot pekuniär eller annan ersättning: Dans III, s. 67. Norregaard IV, s. 116 t. Brorson, DL 6. Bog, s. 23. Brorson, DL 6. Bog, s. 26. Gudenrath, SJLB 1 (1792), s. 236. Colling/L. El. von Schantz (1782), s. 15. D.i m.in jämför yttr.mdct med pläderingen frän är 1776 lör dödsstr.ift för förbund med djävulen enligt MB 1:1 (se ovan, not 18), mäste man fråga sig, om detta är ett exempel på Collings opportunism, eller omefissertationerna har haft olika författare. Tengieall/.Matth. Siindius (1785), s. 5. Calonius, Jurisprudentia eriminalis, s. 139 tf. Jurisprudentia eriminalis, s. 144. 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=