312 »galne indbildede Konster med Föresatt at villeforgiore en anden», skulle dömas till livstids straffarbete i järn, och han förklarade stadgandet i DL 6—1-11 omatt sådana enligt 6-1-10 dömda personer, som rymt, vid gripandet skulle avrättas, med påståendet, att dessa personer betraktades somsärskilt farliga. Redan Dons företrädde en öppen skeptisism, och från och med 1780-talet ställde man sig alltmera tvivlande till möjligheten av en pakt med djävulen. Ewensen påstod, att trolldomi formav ett avtal med djävulen »vel neppe gives eller er til; thi man har ikke noget tilforladeligt Beviis om, at Fanden formaaer at tilvejebringe det mindste, som er over Naturen».Han betecknade häxtron överhuvudtaget som en »selsom Overtroe» med hänvisning till Thomasius, Montesquieu och Michaelis.-^^ Ewensen ville dock inte förneka, att »der kan v^ere naturligt Hexerie eller Troldom til (Magia naturalis), og at samme kan misbruges, baade til Guds Navns Vanhelligelse og til andre Menneskers Skade», i vilket fall man borde använda lagens straff.-^^ Norregaard ansåg sig inte behöva visa möjligheten eller omöjligheten av djävulspakten, men han påpekade i likhet med Hesselberg: »I vore oplyste Tider antager man ligesaa lidet Loven, som Forta^llinger og Efterretninger om Hexeprocesser, som noget Beviis paa Tingens Muelighed». Norregaard ansåg det däremot som sin plikt att visa, vad lagen anförde ombestraffningen av trolldom, trots att en pakt med djävulen knappast var möjlig eller rimlig. Brorson gick ett steg längre. DL 6-1-9 kunde aldrig tillämpas, därför att »Tilfjeldet til hvilken Artikelen sigter, aldrig kan indtrxffe». Han hänvisade med en viss ironi till »Larren om Contraeter», löftet måste godkännas av djävulen för att man skall kunna tala omett giltigt avtal.Däremot hade Brorson ingenting emot att tillämpa stadgandet om skadegörande magi i DL 6-1-10. Brottet var fullbordat redan genom den skadegörande avsikten, ty om man krävde, att magin verkligen skulle ha lett till skada, så skulle även denna artikel vara omöjlig att använda. Brorson stödde sin tolkning på lagens ord om»galne og indbildede Konster», vilket visade, att lagskrivarna själva ansett skadegörande magi vara omöjlig. Då detta föga stämde överens med andan i DL 6—1—9, antog Brorson, att sist nämnda stadgande helt baserade sig på äldre lagstiftning, medan uppfattningen i DL 6-1-10 var lagskrivarnas egen.^^ Även om Dons III, s. 66 f. Ewensen, Samlinger I, 4, s. 16 f. Ewensen, Samlinger I, 4, s. 6, 10, 20 och 22. Ewensen, Samlinger I, 4, s. 23. Norregaard IV, s. 115 f. Brorson, DL 6. Bog, Fortale och s. 23 f. Algreen-Ussing (I, s. 369 f. och s. 369 not tycks inte ha fattat andemeningen i Brorsons påstående, då han ansåg, att Brorson, liksom Norregaard telaktigt hade krävt ett formligt kontrakt, »hvilket idetmindste intet förnuftigt Menneske antager för muligt», för en fällande dom. Algreen-Ussing ansåg själv, att artikeln aldrig kunde tillämpas, utan en person, somförsökt ingå kontrakt med djävulen, borde behandlas somsinnessjuk. Brorson, DL 6. Bog, s. 25 f. Det kan nämnas, att ännu Algreen-Ussing (1, s. 370) år 1831 betraktade DL 6-1-10 somgällande rätt och ansåg den skadegörande avsikten räcka för en fällande dom. 27 31
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=