311 att man talade så litet som möjligt om det, och han citerade med gillande stadgandet i MB 2:1 i 1734 års lag, enligt vilket endast trolldom, sombevisligen vållat skada, var straffbar.-* Med tiden tycks Hedegaards tvivel på förekomsten av trolldom något öka. I »Ordqvxder» (1776) nämnde han, att trolldom i de flesta fallen var antingen inbillning eller bedrägeri, men han ansåg det fortfarande vara »et stort Sporgsmaal, omder og virkelig ere Trolde til». I Sveinn Sölvasons framställning möttes den starka isländska trolldomstraditionen med Carpzovs europeiska demonologi, och, trots att Sveinn Sölvason nämnde tvivlen mot trolldomen, blev resultatet det klaraste ställningstagandet för häxprocesser i den här behandlade litteraturen. På Island skulle man enligt Kongl. reskript 19.2.1734 främst använda NL bl.a. i mål om trolldom, men redanJönsbök talade om»at vekja tröll upp». Sveinn Sölvason började i enlighet med NL:s systematik och med hänvisning till Struve med djävulspakten. Det var svårt att tro, att det fanns så ogudaktiga människor, men erfarenheten visade annat, och den, som hade ingått en sådan pakt, borde brännas levande, även omhan inte åstadkommit någon skada.Skadegörande magi var en mera bekant företeelse på Island,-'* och Sveinn Sölvason nämnde stadgandet i Jönsbok, sombetydde »at opmane Spogelser». Enligt Sveinn Sölvason borde även i detta fall dödsstraff användas, om någon »forhexet en anden paa Liv eller Legems Sundhed», och han hänvisade till NL 6-6-22. Däremot kunde han inte godkänna Carpzovs åsikt, att de somförhäxade kreatur borde undergå samma straff, »da der er storste Lorskiel imellem et Menneskes og et Kreaturs Liv». Tydligen med tanke på sitt karga hemland kunde Sveinn Sölvason dock acceptera dödsstraff i det av Carpzov nämnda fallet, »at nogen havde ved sit Hexerle odelagt en Ma:ngde La:, eller en heel Hiord».--'’ Sveinn Sölvason var alltså t.o.m. beredd att använda strängare straff än vad lagen föreskrev. Å andra sidan påtalade han det bristande rättsliga underlaget för bålstraffet i 1600-talets häxprocesser på Island, då Kristian IV:s recess (egentligen reskriptet från år 1617, sominfördes på Island 1630) använde uttrycket »at straffes paa sin Hals».2*’ Enligt Dons hade man länge tvistat om, om en pakt med djävulen överhuvudtaget var möjlig; de flesta tvivlade numera på existensen av sådana. Dons refererade utan kommentarer stadgandet i DL 6-1-10 omatt de, somgjort sig skyldiga till Hcdegaard, DL 6. Bog, s. 80 f. -- Hcdegaard, Ordqvzedcr, s. 254. Sveinn Sölvason, s. 29 {. 1 »Tvro juris» (s. 176) hade författaren nö)t sig med att referera stadgandena i NL 6-1-9, 10 och 12. -■* Enligt Hastrup, s. 340, hade anklagelserna på Island alltid sin grund i maleficinm, skadegörelse. Sveinn Sölvason, s. 30 f. Jfr DL och NL 6-6-22: »Ho som overbevisis at have villet ombragt nogen med Forgilt, eller i andre Maadcr, have forbrut sit Liv.» Skadegörande trolldomsammankopplades sedan gammalt med förgiftning, och i Sverige-Finland skildes de båda brotten från varandra först i 1734 års lag; se Lindberg, Praemia, s. 469 f., 500, 503 och 505. Sveinn Sölvason, s. 31. En viss tvekan rådde tydligen på 1600-talet. I en domfrån år 1655 sades det, att alla kristna lagar, inklusive de isländska, ansåg bålstraffet lämpligt; se Hastrup, s. 339. 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=