309 Av fortsättningen framgår det rätt tydligt, var Hesselbergs egna sympatier låg: »Det er en Afhandling alt for vidloftig paa dette Sted, at undersoge de Argumenter somkan vxrepro &contra, dette allene vil jeg sige at den 9de Artikel beviser ikke Tingens Muelighed, og endskiont man vil med hele Acter og judicial Forretninger probere de bekiendte Reyser til Bloksbierg eller Blaakold den Konst at ride igjennem Luften paa Bukke eller Kalve, den Magt at kunefe opva;kke Stormog Uveir og 1000 Ting af samme Natur saa bor man dog ikke altid blindt fx’ste Troe til alt som en overtroisk Dommere har forfattet i Pennen efter endnu meer overtroiske Vidners Udsigende.» Hesselberg konstaterade dock försiktigt till slut, att han inte vågade påstå, att allt somberättades var felaktigt.'** Man kunde förledas att tro, att Nehrman, som ju fått bestående intryck av Hallc-upplysningen, skulle i sin ungefär vid samma tid utkomna »Jurisprudentia criminalis» ha varit minst lika skeptisk som Hoier och Hesselberg. Nehrman började med att behandla spådom och vidskepelse, som i sista hand hade sina rötter i heden tid, men somvarit allmänna även under medeltiden.'-^ »Evangelii Lius förmådde ej genast aldeles fördrifwa thet tiocka Påwiska mörkret, som beswärade thessa Nordiska Länder», varför ännu på 1600-talet »woro på många ställen här i Swerige, så wäl som i andra Riken, bcdröfweliga spår af trollskap, hos de enfaldiga, som och åtskilliga ogrundade inbilningar och meningar om hexeri och hvad dertil hörer, hos them, som sådant förekomma t^ch beifra borde». Nehrman hänvisade till stöd för sin uppgift till »Joseph Glanvil, Balth. Bekker, Henr. Muller, Chr. Thomasius, Fr. Houtschinson, D. Mores». Nehrman tröstade läsaren med, att »föga höres här af i wåra tider», sedan den allmänna undervisningen i kristendom blivit bättre och »naturkunnogheten bättre upc^dlad».'^ Nehrman gjorde därefter en helomvändning: »Man kan ej med skiäl neka, at ju arga menniskior, med then c^nda andans tilhiclp, kunna skada andra til krc')pp eller egendom», i vilket fall stadgandet i MB 2:1 bör följas.'^ Han upprepade visserligen, att mycket av det, som fordomräknats till trolldom, hade bestått i inbillning eller vidskepelse, och nämnde somexempel »förbindelsen till satan». Detta betydde dock inte, att Nehrman skulle ha haft överseende med en pakt med djävulen. »At många sig således til then onda andan förpligtadt, wittna både äldre och nyare tiders Handlingar», och fastän detta brott inte kunde bestraffas enligt MB 2:1, om ingen skada skett, måste ett sådant fördrag 48, om Binsfclt, Clark, s. 80. Av dc av Hesselberg nämnda motst.åndarna till häxprocesserna var Johan Wier (1515-1588) en läkare, som med användande av rationella argument hade betvivlat det berättigade i häxprocesserna, se Caro Baroja, s. 43. '■* Hesselberg, s. 339 f. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 114 ff. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 118 f. Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 119.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=