308 själva häxprocessernas uppkomst, spridning och fortgående varit på sin höjd marginell. Det är inte förvånande, att rättsvetenskapsmännen i Sverige och Danmark på 1600-talet följde den allmänna opinionen för häxprocesserna, trots vissa reservationer, somi synnerhet rörde bevisföringen.En undersökning av rättsvetenskapsmännens inställning i synnerhet på 1700-talet har däremot en större idéhistorisk betydelse; Hur förhöll sig denna högtutbildade grupp yrkesjurister till ett fenomen, somdels av en allt större upplyst opinion avfärdades som ren vidskepelse,^' dels trots allt enligt lagstiftningen åtminstone i extrema fall var ett av de svåraste brotten? Kunde t.ex. dansk-norska jurister helt avfärda vissa stadganden i DL och NL, då överhuvudtaget rätten för enskilda att tolka enväldets lagar ännu inte var höjd över allt tvivel? En genomgång av den straffrättsliga litteraturen under perioden ger till resultat, att man dels endast undantagsvis kan finna ett direkt avståndstagande från kriminaliseringen av trolldom o.dyl., dels att ett av de mest kritiska utlåtandena omhäxförföljelserna finns redan i den äldsta litteraturen, Hoiers »Idea:» (1736) och den tredje delen av Hesselbergs juridiska kollegium(1754). Hoier betraktade i upplysningens anda föreställningarna om trolldomsom en följd av okunnighet. Goda kunskaper i physica experimentalis (empiriska naturvetenskaper) förhindrade »den urimelige Indbildning», att alla händelser, som man inte genast kunde finna orsaken till, skulle bero på »Troldoms Kunster eller Sathans Kogel-Spil». Sådana villfarelser hade i forna tider fått även gudfruktiga och rättsinniga domare att döma talrika oskyldiga människor till och med till döden.'- Då Hoier behandlade trolldomen i samband med sin uppräkning av prtiecognita iaris, behövde han inte ta ställning till frågan om tillämpningen av stadgandena i DL 6-1. Hesselberg började med att konstatera, att många hade dragit möjligheten av trolldomi tvivel, men att frågan ännu var oavgjord. Personer som »Bensfeld, Sprenger, Bodinus, del Rio, Torreblanca» hade accepterat möjligheten av trolldom, men »lige saa store Ma:nd Patinus, Wierius, Thomasius, Brunneman, Wahrlieb»'^ betecknade allt som berättas om häxväsendet som rena sladdret. Om inställningen till trolldomsbrottet i den svenska 1600-talsdoktrinen, se Ankarloo, s. 242-245. Ingen rättsvetenskapsman betvivlade i och för sig förekomsten av trolldom, men åtminstone Stiernhöök och Lundius förutsatte, att vanliga bevisregler följdes också i trolldomsmål. - Ostersen Veile (2. uppl., s. 788 f.) nämnde endast med hänvisning till dansk lagstiftning och Mose lag, att trollfolk skulle straffas med döden. " Traditionellt anser man, att upplysningens angrepp på häxprocesserna inleddes av Thomasius (»Dissertatio de crimine magia;», 1701; tysk översättning; »Kurtze Lehr-Sätze von demLaster der Zauberey, 1704) och Fr. Hutchinson (»An Historical Essay concerning ^X’itchcraft», 1718); se Ankarloo, s. 11; Schmidt, s. 210 f.; Riiping, s. 64; Wieacker, s. 314 och 316. Trolldomsbrottet bibehölls dock i nv kontinental lagstiftning ännu i mitten av 1700-talet, t. ex. i Codex juris Bavarici criminalis; se Schmidt, s. 211. *’ Hoier, s. 27. OmSprenger, Bodin, del Rio, Torreblanca och deras verk, se Caro Raroja, s. 38 f., 42 f., 45 och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=