307 3.2. Trolldomen somstraffrättsligt problem Häxförföljelserna i de nordiska länderna har varit föremål för en intensiv forskningsverksamhet, vars viktigaste resultat sammanfattas i det av Bengt Ankarloo och Gustav Henningsen utgivna verket »Häxornas Europa 14001700» (1987). Verkets titel anger, att det är frågan omett fenomen, som i stort sett ebbade ut i början av 1700-talet. Även i detta fall tycks Danmark ha inlett utvecklingen i Norden: häxprocesserna började där på 1500-talet och upphörde till största delen i mitten av 1600-talet, medan förföljelserna i de andra nordiska länderna kulminerade under senare delen av 1600-talet.^ Häxprocesser fördes i Norge ännu kring mitten av 1700-talet (sex fall under 1740-talet och två fall under perioden 1741-1760), även om inga dödsstraff användes under detta århundrade.^ Medan de skandinaviska häxorna oftast var kvinnor, var trollkarlarna vanliga i Finland och helt dominerande på Island.^ Minnet av häxförföljelserna bevarades emellertid i lagstiftningen under 1700-talet. DL och NL stadgade dödsstraff för pakt med djävulen (6—1—9) och bestämde andra svåra påföljder för trolleri med avsikt att skada (6-1-10) och annan magisk verksamhet (6-1-12). DL:s bestämmelser var formellt i kraft tills de upphävdes av Straffeloven år 1866. Ännu 1734 års lag stadgade dödsstraff för den, som genom trolldom bevisligen skadade annan till kropp eller egendom (MB 2:3), medan »spådom, signer! eller annor vidskepelse» betraktades som en relativt lindrig förseelse, som bestraffades med upp till fyrtio dalers böter eller fängelse på vatten och bröd. Gustav III lyckades dock år 1779 få ständernas medgivande till att helt av^skaffa trolldomsbrottet. Före detta skiljde sig rättsläget i Danmark-Norgeoch Sverige-Finland såtillvida, att själva pakten med djävulen i det förstnämnda riket utgjorde det mest kvalificerade brottet, medan detta begrepp inte ens nämndes i den svenska lagstiftningen, som koncentrerade sig på skadegörande trolldom. Lagstiftningen i de nordiska rikena betonar alltså vardera en av de två huvudkomponenterna i den europeiska häxtron: en lärd uppfattning om en diabolisk sammansvärjning och en folklig tro på magisk skadegörelse {maleficium).^ I verkligheten var skillnaden inte så betydande, eftersomman i rättspraxis i Sverige-Finland åtminstone i början av 1700-talet ansåg djävulspakten vara en form av trolldom, som inte krävde bevisad skada för att motivera dödsstraff.^ Trots omfattande undersökningar av häxprocessernas politiska, sociala och teologiska bakgrund har man föga intresserat sig för den nordiska straffrättsdoktrinens ställningstaganden i frågan, kanske därför att dennas betydelse för Se Ankarloo-Henningsens samt Monters sammanfattning, s. 19 f. och 363 ff. *’ Naess, s. 317. — Den sista häxbränningen skedde i Danmark år 1693 och på Island år 1685. Se tiastrnp, s. 330. ^ Heikkinen-Kervinen, s. 277; Hastrup, s. 330 f. ** Se Ankarloo-Hcnningscn, s. 21. ** Se Lindberg, Praemia, s. 503 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=