305 Behandlingen av frågan omkvinnliga testamentsvittnens tillåtlighet visar än en gång begränsningarna i 1700-talsjuridiken. Argumenteringen höll sig på en ytlig nivå, och behandlingen av problemet är återigen ett exempel på, att man hade föga hjälp av en naturrättsligargumentation, när det gällde konkreta, i lag obesvarade spörsmål. Trots att en del författare betonade mäns och kvinnors jämlikhet enligt naturrätten"^, använde man sig i detta fall inte av denna rätt som en subsidiär rättskälla: endast respondenten Ståhl hänvisade helt allmänt till att naturen inte var ett hinder för kvinnliga vittnen. Tengwall ansåg, att testamentet som sådant byggde på den naturliga rättvisan, medan detta rättsinstitut enligt Calonius helt saknade naturrättslig grund. Calonius’ argumentation gick annars närmast ut på att beskylla de icke specificerade motståndarna för okunnighet. Man kan här tala om en »Beteuerungsargumentation», då slagord och tillspetsade yttranden får ersätta sakliga argument.Calonius’ enda sakargument var en hänvisning till förbudet mot kvinnliga testamentsvittnen i romersk rätt. En ställvis högtstående analys hittar man endast i den collingska dissertationen; det är sannolikt, att Tengwall känt till detta arbete. 3. Straffrätt och upplysning 3.1. Inledning Strafflagstiftningen i de båda nordiska rikena var under 1700-talet ännu präglad av vedergällnings- och avskräckningsprinciperna samt teologiska tankegångar. I Danmark-Norge skärptes bestraffningen för många brott under detta århundrade, och i Sverige-Finland byggde missgärningsbalken i 1734 års lag på Mose lag och 1600-talets rättspraxis. Trots växande indignation mot den brutala straffutmätningen och -verkställigheten var kvalificerade dödsstraff i bruk ännu under den senare delen av 1700-talet: de berömdaste offren var Struensee och Brandt i Danmark år 1772 och Anekarströmi Sverige tjugo år senare. Upplysningens inverkan på den nordiska strafflagstiftningen ökade mot slutet av 1700-talet, men resultatet förblev rätt begränsat. I Danmark-Norgeavskaffades dödsstraffet för stöld under Struensee år 1771, och straffen för detta brott nedsattes ytterligare år 1789. I Sverige-Finland avskaffades dödsstraffet för vissa brott genom en förordning från år 1779, som dock närmast stadfäste gällande benådningspraxis. Initiativtagaren, Gustav III, hade velat gå betydligt längre, men reformerna strandade på ett allmänt motstånd inomständerna. Då lagstiftningens huvudprinciper förblev oförändrade under perioden, är i synnerhet kriminalrättsvetenskapen intressant som en mätare av upplysningens inflytande på de nordiska juristerna. Straffrättsdoktrinen på 1600-talet Lybccker, 0retigcn, s. 20; Gudenrath, SJLB 5 (1797), s. 366. Om detta begrepp, se Ncusiift, Wolfgang, Gesundc Vernunft und Natur der Sache. Studien zur juristischen Argumentation im 18. Jahrhundert, Berlin 1970, passim. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=