304 ställde frågan: »Omto skikkelige Fruentimres Underskrift, i Mangel afandre, (kurs. här) ikke kunde va:re nok?» och besvarade den: »Da Fruentimres Vidnesbyrd ikke kan vrages, naar der for Resten intet derpaa er at udsastte, saa ses ikke, at noget kunde stride deriniod, helst Loven her ikkun narvner got Folk i Almindelighed, og ikke som andre Steder, ved at narvne gode McCnd, gior nogen Forskiel paa Kionnet.»^^ Hedegaards åsikt var den allmänna i Danmark-Norge. På tal om kvinnliga testamentsvittnen utropade Kongslew: »Hvo na;gter Kionnet denne Egenskab ... at va:re got Folk? Det kan folgelig underskrive.» Han tilläde emellertid: »Dog tages helst Ma;nd dertil, fordi Loven i et andet Tilfxlde fordrer Dannema:nd.»^^ Brorson instämde: »Man kan sporge med vor Kongslev, hvo tor na;gte disse at va:re got Folk.» Han nämnde också, att man oftast använde mäns underskrift, kanske därför att lagen i ett liknande tillfälle fordrade »Dannemzend».^"^ Norregaard tolkade termen »godt Folk» så, att man därmed förstod »Personer, som ere i Stand til at vidne om denne Handling» och som senare kunde intyga, att testamentet motsvarade testators vilja: »Fruentimmer ere altsaa hertil ligesaa duelige Personer, som Marnd, skiont man helst bruger de sidste».^^ Hurtigkarl visste, att »Mandfolk vel bruges s^edvanlig», då lagen i ett annat tillfälle krävde »Dannemzend», men man kunde dock inte betvivla, »at Fruentimmer kan til Vitterlighed underskrive et Testament, da baade Lovens Bena:vnelse passer sig paa demog de ere lovfaste Vidner».^^ Då man i Solanders lagfrågor konstaterade, att det var »tryggare» att förlita sig på män som testamentsvittnen, men att kvinnors vittnesbörd inte var »aldeles förkastelige», kunde detta vaga och föga juridiska ställningstagande tillskrivas respondentens oerfarenhet. I själva verket är uttalandet signifikativt för behandlingen av frågan i så gott som hela den här åberopade litteraturen. Denna »duger nog, men helst inte» -inställning hittar man såväl hos Nehrman somi så gott somhela den danska litteraturen, även omBrorson och Hurtigkarl främst hänvisade till allmänt bruk; endast Dons godkände kvinnor utan reservationer. Nehrman angav egentligen inga grunder för sin åsikt, och i dansk-norsk doktrin nöjde man sig med att hänvisa till ett annat lagstadgande (DL 5-1-7) med en annan ordalydelse. Uttalandena tyder på att många författare inte kunde hitta något skäl mot kvinnors rätt att bevittna testamenten, i synnerhet somkvinnor fick vittna inför rätta, men att man trots detta inte ansåg kvinnor vara helt lämpliga. Hedegciard, DL 5. Bog, s. 485. Kongslezi' II, s. 245. Kongslew hänvisade till DL 5-1—7, som behandlade bevittnandet av ett skriftligt avtal, då kontrahenten inte var läs- och skrivkunnig. Brorson, DL 5. Bog, 1, s. 426. Norregaard II, s. 367 f. Hurtigkarl II, 1, s. 364.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=