303 mynderskap, skiljemannaförfarande och värdering av utmätt fastighet skulle leda till orimlighet, och det fanns heller inget skäl till att låta begreppet inbegripa kvinnor, då det var frågan om bevittnande av testamente eller äktenskapsförord. »Detta skulle tvärtom strida mot lagens mening, eftersom lagen alls inte vill, att kvinnor skall delta i rättshandlingar, som kräver solennitetsform»; Calonius hänvisade till Institutiones somstöd för sin åsikt. Då i synnerhet Calonius’ argumentering är mycket tunn och endast består av en hänvisning till romersk rätt, kan man fråga sig, vad som egentligen förorsakat meningsskiljaktigheterna hos Calonius och Tengwall. Man kunde naturligtvis hänvisa till att den bitske ungkarlen Calonius i allmänhet ställcie sig skeptisk till kvinnornas intelligens, vilket kom till synes bl.a. i hans motivering för den ogifta kvinnans omyndighet oberoende av ålder: »Detta kön är svagt. Kvinnan är nyckfull och föränderlig. Lätt låter hon lura sig, om natten, kärleken och vinet hetsar upp henne.»^^ Viktigare än denna för tiden dock väl rätt typiska åsikt var Tengwalls och Calonius’ olika inställning till testamentens behövlighet i allmänhet. Enligt Tengwall var människans rättighet att förordna om sin egendom obestridlig, och därför kunde den »naturliga rätwisan af Testamenten aldrig bestridas». Däremot var det lagstiftningens sak att pröva, om nyttan eller skadan av testamenten var större, och bestämma, »huruvicia denna lära bör bibehållas eller förkastas. Emellertid får den tagas sådan den är.»^^ Calonius måste medge, att naturrätten inte helt förbjöd testamenten, men han ansåg sådana sakna varje grund i naturrätten, då man inte med förnuftskäl kunde motivera, att en v ilja, som redan upphört, behövde tas i beaktande. Bäst skulle det ha varit, om testamenten aldrig hade tagits i bruk på grund av de stridigheter de väckte. Hesselberg nöjde sig med att drvfta det behövliga antalet testamentsvittnen.^° I dansk-norsk doktrin tog Dons somden förste ställning till frågan omkvinnliga testamentsvittnens tillåtlighet, och han konstaterade utan reserv^ationer, att kvinnor dög lika bra som män, »thi lige saavel somde kan vxre Vidne i andre Tilfa:lde, saa og i dette».^’ Annars åberopade man gärna, att lagen endast talade om »godt Folk» och inte om »gode Ma:nd». Detta argument hittar man första gången i Hedegaards kommentar till den femte boken i DL och NL. Han Calonius, s. 604. »Esset potius id contr.t omncmrationcm juris, qtuv ncquaquamvult feminas negotiis torensibus, qux solennitatemjuris desiderant intervenire. ctr. § 6. instit. de testam. ordin.» Det av Calonius nämnda Institutiones-stället (1 2.10.6.) förbjöd kvinnliga testamentsvittnen. Calonius, s. 225: »Namest hie sexus fragilis. Variumet mutabile semper femina. Facile decipi se patitur, si nox et amttr vinumque nihil moderabile suadent.» Tengwall, s. 254. Calonius, s. 590. Det kan nämnas, att även Palmen, s. 52, ställde sig skeptisk till testamentet som rättsinstitut, denna »utländska planta, som ... blifvit omflyttad till svensk jord». Hesselberg, s. 162 f. Dons II, s. 173.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=