302 nämnde, att »hvad om mannen ... stadgadt är, bör ock förstås om qvinnan» (GB 2:7).^>2 Då varken naturen, lagen eller språket ställde några hinder för användandet av kvinnliga testamentsvittnen, frågade sig författaren, omtestamentets grund eller upprättande medförde några särskilda svårigheter. Svaret var nekande. Vittnena skulle bevittna, att testamentet var »giordt med sundt och fullt förstånd, och af fri vilja», och detta kunde göras även av kvinnor, somhade samma sunda förnuft och mogenhet sommän. Gjorde då undersökandet av testamentet och dess formmän lämpligare somvittnen? Författaren ställde motfrågan, vilken lag överhuvudtaget tillät vittnena att undersöka testamentet, vars innehåll och ordalydelse var uppgjort på förhand. Det fanns därför inga lagliga skäl att inte tillåta kvinnliga testamentsvittnen, och författaren avslutade sin framställning med påståendet, att ett sådant förbud vore en orättvisa mot kvinnorna. Den liberala linjen i Lund fortsattes av Tengwall, som även han godkände kvinnors rätt att bevittna testamenten. Denna rätt hade sin grund i kvinnornas allmänna vittneshabilitet: »I förmågo af 10 §. 17 Gap. R. B. får qwinna såwäl som man witne bära: således är qwinnas bewitnande lika kraftigt, som mans, äfwen i Testamenten; ännu mera, när barnaföderskors förordnanden äro i fråga. »^■^ Det kontroversiella i frågan framgår av att Tengwall ansåg sig tvungen att närmare motivera sitt ställningstagande i en utförlig fotnot. I 1734 års lag talades det, i synnerhet i AB och RB, ofta om»gode», »trovärdige» eller »redelige» män, och man måste i varje fall för sig undersöka, hurudan den rättshandling var, vid vilken gode männen skulle vara närvarande. Då bevittnandet av ett testamente hörde till de fall, »som endast fordra sunda utwärtes Sinnen, Svn och Hörsel jämte upriktighet uti tal och göromål för at witna och gifwa tilkänna hwad händt och sant är: så kan, utan wåldsam inskränkning af Parters bewisningsrätt, qwinna icke mera betagas laga witsord än man». Kvinnor kunde dock inte i alla fall fungera som gode män: »...när saker fordra wissa kunskaper och en wiss ärfarenhet, såsom wid Bouptekningar, arfskiften, jämkningar o. s. w. hwilka wanligen gå utomqwinnokönets Syssloämnen och befattning, så kunna männer endast däri för gilde antagas.. .».^^ Enligt Calonius dög endast män till testamentsvittnen. Många hade påstått annat, men därigenom endast visat sin egen okunnighet. Då 1734 års lag talade om»män», avsågs visserligen såväl män somkvinnor, medan man däremot med »gode män» förstod endast män. Calonius anförde, att utsträckandet av begreppet »gode män» till kvinnor i stadgandena om bouppteckning, förColling/Andr. Stdhl (1781), s. 9 ff. Colling/Andr. Stdhl (1781), s. 11 f. Tengzoall, s. 259. ^5 Tengtvall, s. 259 not
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=