301 före at Qvinnor och ej Män hördt hennes förordnande..— König och Funck nöjde sig med att tala om »vittnen» och Westdahl med att nästan ordagrant upprepa Nehrmans åsikt i kommentaren till Frågan omkvinnors vittneshabilitet vid bevittnande av testamente behandlades däremot mera ingående i 1700-talets ciissertationslitteratur. Ett första försök gjordes i den under Solanders presidium utkomna serien »Strödda besvarade lagfrågor» (se II 2.3.2.2.). I seriens andra dissertation konstaterades det, att ordet »man» i 1734 års lag i allmänhet betecknade personer av båda könen, men att stadgandet i ÄB 16:1 borde »egentligen förstås uti gencre masculino». Skribenten lämnade dock frågan öppen, och han ansåg, att »man tryggare bör kunna förlita sig i detta fall på manspersoner, som merendels hafva större förstånd och eftertancka. Dock äro derföre redelige och förståndige qvinspersoners vitnesbörd i denna händelse ej aldeles förkastelige...». Slutsatsen motiverades med att RB gc'>dtog »Qvinspersoners vitnesmål» i allmänhet.-'’'^ En betydligt mera ingående och kvalitativt högtstående framställning hittar man i den under Colling ventilerade dissertationen »De testimonio feminino» (resp. Andr. Ståhl, 1784), som av allt att döma är författad av respondenten. Författaren började med påståendet, att många hade ansett testamentes giltighet förutsätta, att man anlitade män somvittnen. Han behandlade därefter vittnen i allmänhet och kom till den slutsatsen, att svensk lag stämde överens med romersk rätt och att varken naturen hindrade eller lagen förbjöd, att kvinnor uppträdde som vittnen.Då det gällde kvinnliga testamentsvittnen refererade författaren Nehrmans ovan anförda åsikt. Vidare hade Lundius och Nehrman i sina dissertationer med hänvisning till äldre svenska strängare lagar och romersk rätt ansett, att kvinnor inte kunde fungera som solennitetsvittnen. Författaren förnekade inte »den underliga skillnaden mellan sanning och solennitet» (»mira inter veritatem&solennitatem distinetio») eller det faktum, att kvinnor inte fick delta i folkförsamlingarnas möten m.m., men hans motargument var, att kvinnor dock hade rätt att somvittnen yttra sig inför rätta. Enligt författaren baserade sig hela argumentationen mot kvinnliga testamentsvittnen på ordet »män» i ÄB 16: 1, och han analyserade därför användningen av ordet »man». Redan Verelius hade ansett ordet betyda »människa» i allmänhet, och i Ihres Glossarium nämndes det, att ordet »man» inte innehöll någon begränsning beträffande könet. Författaren nämnde också exempel ur de isländska sagorna (»hittu their ein man, ok war that kelling»). Viktigare var dock en ingående analys av språkbruket i 1734 års lag, varvid författaren kunde påvisa, att lagen använde ordet »man» för »människa», och endast i tvivelsfall Nchrmun, ÄB, s. 198. König II, s. 123; Funck, s. 171; Westdahl I, s. 160. Solandcr/J. Krull (1775), s. 5 t. Coiling/Andr. Ståhl (1781), s. 5. Colling/Andr. Stahl (1781), s. 8 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=