300 kvinnor att uppträda som edgärdsmän och avlägga vittnesmål utom i vissa undantagsfall. På 1500- och 1600-talcn blev dock kvinnliga vittnen allt vanligare i rättspraxis, och 1697 blev det officiellt tillåtet för kvinnor att vittna inför rätta.Enligt romersk rätt fick kvinnor inte bevittna testamenten, vilket noterades redan i Sabancorus’ dissertation, som publicerades i Stockholm år 1613.52 I en dissertation 1 Uppsala för Åkerman år 1673 avfyrade respondenten/författaren en romerskrättsligt influerad bredsida mot kvinnliga vittnen i allmänhet. Kvinnliga vittnen var icke pålitliga i viktiga mål och i brottmål på grund av sina olika och föränderliga vittnesmål. Kvinnor dög inte heller till testamentsvittnen på grund av »könets bräcklighet och svaga omdömesförmåga» (»propter fragilitatem sexus & imbecillitatem iudicii»).^^ — Åkermans yttrande återspeglar den allmänna inställningen ännu vid den här behandlade periodens slut. Kvinnorna var med få undantag omvndiga hela sitt liv, och i dansk juridik dryftade man ännu på 1760-talet mannens rätt att slå sin hustru. Nehrmans »Jurisprudentiacivilis» utkomföre godkännandet av 1734 års lag, och han talade allmänt omkravet på vittnen utan att gå in på frågan omdessas kön; inte heller i sina »Anmärkningar» berörde han problemet.55 I »Processus civilis» konstaterade han däremot, att kvinnor visserligen hade allmän vittneshabilitet: »Men uti sådana ärender, hwar Lagen nämner mans Witnes mål, såsomTestamenten, Cap. 16 §. 1 Årfd. B. är ej rådeligit at taga qwinnor til witne, när man har walet.»5^ I kommentaren till ÅB hänvisacie Nehrman till sin civilprocessrätt, men i själva verket behandlade han frågan utförligast i kommentaren. Han började med påpekandet, att ordet ’män’ i lagen även betydde ’kvinna’, »men säkrast är, at följa bokstafwen, och betiena sig af Mäns witnesmål». Nehrmans bekanta motvilja mot romersk rätt kommer frami påståendet, att hans åsikt ingalunda baserade sig på förbudet mot kvinnliga testamentsvittnen i romersk rätt; ett förbud, vars grunder inte hade någon giltighet i Sverige. Nehrman angav själv somenda grund mot användandet av kvinnor, att man så kunde »förekomma klander och jäf». Kvinnor tycktes emellertid duga somett slags sekunda vittnen i nödfall: »Men när ej tilfälle är, at få Män til witnen, til exempel, en barneföderska giör sitt Testamente; kan thetta ej förkastas, therInger, s. 58 och 119. Sabancorus, De testamentis, s. 17. Akerman/Joan. Oberius (1673), Cap. III. Soren Borkop skrev efter »en Fornemme Herres Betalning» en utförlig (56 s.) avhandling om ämnet år 1755 och bevisade i enlighet med sin uppdragsgivares åsikt, att en man varken enligt Guds, naturens eller positiv lag hade rått att slå sin hustru. Lybecker ansåg däremot (0refigen, s. 20 f.) år 1769, att mannens herravälde över hustrun även omfattade rätten till tvång, dvs. kroppsligaga. Män och kvinnor var visserligen jämlika i naturen, men Gud hade underkastat Eva Adams vilja, och dessutom baserade sig männens herravälde »paa Fruentimmerets egen, fra Verdens forste Tid frievillige Underkastelse, hvorpaa Mand-Kionnet saaledes ligesom haver erhvervet en slags Haevd; ...» — återigen ett exempel på det diffusa hävdbegreppet. Nehrman, s. 406; jfr. Nehrman, Anmärkningar, s. 142. Nehrman, Processus Civilis, s. 233.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=