12 Christian Häthén), koncentrerar sig på 1800- och 1900-talens juridik. Intresset för den nyare rättsvetenskapen torde kunna förklaras med att man allmänt anser den moderna juridiken börja med den historiska skolan. Detta betyder dock inte, att det helt skulle saknas litteratur om den äldre nordiska rättsvetenskapen under 1600- och 1700-talen. Litteraturhistoriska framställningar i synnerhet är rätt allmänna. Redan på 1800-talet innehöll en del läroböcker en litteraturhistorisk översikt,somibland svällde ut till kortfattade recensioner.Den egentliga forskningslitteraturen är dock i allmänhet från 1900-talet. Ett gemensamt drag i denna forskningslitteratur är, att den har en person- och litteraturhistorisk inriktning, medan vetenskapshistoriska frågor och problemställningar mera hamnat i skymundan. Såsomnämnts är denna forskningslitteratur därtill nationell, och jämförelser mellan dansk-norsk och svensk-finsk rättsvetenskap saknas så gott somhelt. Före genomgången av forskningslitteraturen i de olika nordiska länderna kan det vara skäl att något beröra de här ofta använda termerna »Danmark-Norge» och »Sverige-Finland» samt »dansk-norsk» och »svensk-finsk» rättsvetenskap. Begreppet Danmark-Norge är allmänt accepterat för dubbelmonarkin, medan den tidvis använda termen Sverige-Finland för riket före år 1809 har stött på motstånd från både svenskt och finskt håll. Utan att ta ställning till frågan i princip anser jag det berättigat, att i ett arbete om rättsvetenskapens historia begagna termen Sverige-Finland, liksomatt tala om en svensk-finsk rättsvetenskap, då man avser verksamheten och produktionen inom de tre juridiska fakulteterna på det egentliga riksområdet. Norge saknade eget universitet till periodens slut, men det är lika berättigat att tala om en dansk-norsk rättsvetenskap, eftersom Norge hade en egen lagstiftning och eftersom en stor del av rättsvetenskapsliga författare på 1700-talet var norrmän, eller man borde kanske säga norskfödda undersåtar (Holberg, Hesselberg, Paus, Dons, Colbiornsen, Ewensen); ett förhållande som för övrigt redan samtiden fäste uppmärksamheten vid.^^ I dansk rättshistorisk forskning är 0rsted den självklara skiljelinjen mellan äldre och modern juridik, och litteraturen på 1700-talet betraktas ofta med en viss ringaktning så att säga med 0rsteds ögon. Den första framställningen i Norden med ett till juridikens litteraturhistoria hörande tema, Gustav Ludvig Badens »Den Danske og Norske Lovkyndighets Historie» kom dock ut redan år 1809. Bland forskningslitteraturenunder detta århundrade bör särskilt framT.ex. Bring, s. 60 ff.; Schrevelius I, s. 226 ff.; Aubert, L. M. B., Den norske Privatrets almindelige Del, I, Christiania 1877, s. 24 ff. Redan Calonins föreläsningar i civilrätt (s. 85 ff) innehåller en översikt över den svenska juridiska litteraturen. T.ex. Montgomery, s. 228 ff. Se Baden, s. 96 not 212. Man borde egentligen tala om en dansk-norsk-isländsk rättsvetenskap, både på grund av forskarnas hemort Qön Ärnason, Jön Eiriksson och Sveinn Sölvason var islänningar) och den egna isländska rätten, men redan av utrymmesskäl har jag ansett mig kunna nöja mig med termen dansk-norsk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=