299 Hsucapio inte var tillämpliga, då man inte kunde besitta res incorporales. Kofod Ancher fortsatte emellertid med påståendet, att de båda begreppen förenats i fransmännens »Pra:scription» och i tyskarnas »Verjährung», och han ansåg, att även hävd i dansk rätt betydde såväl usucapio somprresa'iptio.'^^ 0rsted förvånade sig senare över, att Hurtigkarl lika litet somandra danska systematiker hade gjort någon skillnad mellan hävd och preskription, trots att de romerska juristerna hade »paa det Skarpeste skjelnet Prescription og Usucapion fra hinanden, og t. Ex. ikke tenkt paa at krevejustus titulus eller bona fides som betingelse for Prescription i Almindelighed». 0rsted noterade vidare, att DL och NL inte hade någon »Skyld i hiin merkelige Förvirring; thi 5-5 har ikke i mindste Maade afhandlet den egentlige Prescription. Hovedstedet for samme findes derimod i et ganske andet Capitel, nemlig 5—14—4 N. L. 13—2, hvor aldeles intet Henpeeg sker til Hevdsmaterien...».'^^'^ Den tyska läran om »Verjährung» har även senare uppgetts vara orsaken till den danska 1700-talsdoktrinen.Den okritiska receptionen av läran ledde till åtskillig förvirring, ansträngda konstruktioner (gäldenärens besittning av borgenärens kapital) och till uppställandet av allmänna regler (betydelselösheten av god tro) med hjälp av stadgandena omfordringspreskription. Behandlingen av hävd och preskription visar onekligen begränsningarna i den nordiska 1700-talsjuridiken. 2.2, Kvinnor somtestamentsvittnen Kvinnors rätt att uppträda somtestamentsvittnen är en liten detalj i arvsrätten, men har dock ett visst intresse som ett exempel på argumenteringen i en fråga med även praktisk betydelse. Frågan lämnades öppen i de båda nordiska rikenas lagstiftning. I DL och NL 5—4—17 stadgades endast, att testamenten skulle »med got Folkis Underskrivelse vsre bekrsftede». 1734 års lag bestämde (AB 16: 1), att ett testamente borde bevittnas av »tvänne gode män», men på grund av språkbruket i lagen kunde man av ordalydelsen inte dra några säkra slutsatser omvittnenas kön. Det kan nämnas, att frågan var aktuell ännu på 1800-talet. Finländaren Johan Philip Palmen förfäktade år 1852 med hänvisning till bl.a. just lagens ordalydelse och mot gällande praxis den åsikten, att kvinnor inte kunde bevittna ett testamente. Utgångspunkten vid bedömandet av kvinnors behörighet att fungera som testamentsvittnen var, att de svenska medeltidslagarna överhuvudtaget förbjöd KofodAnchor, Disquisitio, s. 44 t. ■*** 0rstcd, Haandbog IV, s. 314 f. Orsted framhöll redan i NjA I (1812), s. 80, att DL klart skiljde mellan hävti och preskription. Se Tamm, Lovkyndighed, s. 174. Palmén, s. 67 ff.; sc även Björne, Das Gesetzhuch von 1734 und die finnische Privatrcchtswissensehaft im 19. Jahrhundert. Das schwedische Reichsgcsetzbuch (Sveriges Rikes Lag) von 1734. Hrsg. von Wolfgang Wagner, Frankfurt a. M. 1986, s. 177.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=