298 Behandlingen av hävd och preskription somett enda rättsinstitut ledde också till vissa svårigheter, t.ex. då man hade att ta ställning till, vilken betydelse kraven på bona fides och besittning hade för fordringspreskriptionen. Kravet på besittning klarade man av genomatt förklara, att gäldenären var i besittning av borgenärens kapital.'*' Bland annat med hänvisning till DL 5—14—4 förkastade man i dansk doktrin kravet på god tro somförutsättning för hävd. Läran om hävd och preskription hörde till de delar av den traditionella dansk-norska doktrinen, som 0rsted underkastade en genomgripande revision, även omden nya läran i detta fall snarare baserade sig på en strikt tolkning av DL än på den tyska rättsvetenskapen.I supplementet till Norregaard kom dock 0rsted aldrig framtill kapitlet omhävd, och han behandlade detta rättsinstitut ingående först i band IV av »Haandbog» år 183L'*'* Redan i en artikel ompreskription från år 1812 visade han dock sitt missnöje med den »Mangel i vore Lovkyndiges System over Pra:skriptioner i det Hele», som bland annat bestod i, att man blandat ihop hävden enligt DL 5-5 med preskriptionen enligt 5—14—4. Enligt 0rsted hade man genomatt förbise skillnaden mellan dessa begrepp ställt upp den förkastliga regeln, att dansk lag inte krävde bona fides för hävd.'*^ 42 Norregaard medgav öppet den naturrättsliga argumentationens begränsade värde för förståelsen och tolkningen av de positivrättsliga bestämmelserna om hävd. Debatten omhävdens naturrättsenlighet visar också, att man började ta avstånd från tanken på en evig naturrätt i naturtillståndet och i stället gärna talade om en övernationell rätt i samhällena (universal positiv lov; jus civile universale; almindelig privat ret) somgrund för den egna lagstiftningen i vissa frågor; en utveckling som fortsätter i 1800-talets doktrin. På detta sätt kom man främst genom rättsjämförande undersökningar av utländsk rätt fram till vissa regler och rättsinstitut, som kan betecknas som allmänna rättsprinciper, ius gentiumeller ’naturlig rätt’.'**'’ Förenandet av hävd och preskription till ett enda rättsinstitut kan betecknas som ett exempel på en föga lyckad reception av utländsk, främst tysk rättsvetenskap. Redan Kofod Ancher konstaterade i sin dissertation år 1740, att man i romersk rätt skiljde mellan usucapio, som endast gällde res corporales, ochpratscriptio, somgällde rättigheter och talan, i vilka fall bestämmelserna om ■*' Kongslezc’ II, s. 152; Norregaard II, s. 223; Hurtigkarl 11,1, s. 219. Norregaard II, s. 223; Hurtigkarl II, 1, s. 219. Se även Qllgaard, s. 191 ff. ■*-' OmOrsteds nya lära omhävd och preskription, dess förhållande till äldre dansk doktrin och den tyska rättsvetenskapen, se Ollgaard, s. 188 ff.; Tamni, Lovkyndighed, s. 173 ff. Se 0rsted, Haandbog IV, s. 306—375. Orsted, NjA 1 (1812), s. 79 ff. Endast Paus, Betxnkninger, s. 11 ff., krävde god tro enligt dansk rätt, och han nämnde inte heller i detta sammanhang DL 5-14-4, även omhan senare (s. 23) påstod med hänvisning till detta stadgande, att man kunde få hävd på gäld enligt dansk rätt. Se närmare Björne, s. 176-217.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=