297 1734 års lag mycket tvtiligarc och bättre hade uttryckt, vad det var frågan Brorson, som också följde DL;s systematik och därför måste behandla hävd och preskription skilt för sig, betvivlade begreppens samhörighet såtillvida, att han förnekade riktigheten av det allmänt framförda påståendet, att de fyra grunderna för positivrättslig hävd också skulle gälla fordringspreskription, »men jeg maa og tilstaae, at jeg ei kan nx’vne de bedre».^^ Begreppen hävd och preskription förblev diffusa till sin omfattning, då man ansåg, att allt, som kunde föryttras, kroppsliga och okroppsliga saker, rättigheter och talan, kunde hävdas eller vara föremål för preskription.-^'’ Endast i en dissertation för Solander påstods det, att res incorporalcs, som var »hwarken fast eller lös egendom», inte hörde »under någon slags häfd».^^ I dansk-norsk doktrin var det lättare att utsträcka hävden till okroppsliga saker, eftersomDL 5-5-2 talade omatt man kunde få hävd »saa vel paa Brug sompaa Ejendom», men i litteraturen hänvisade man också till stadgandet om fordringspreskription i DL 5—14—4 som belägg för att res incoyporales kunde vara föremål för hävd.^''^ Då det gällde offentliga saker och regalrättighetcr, var stadgandena i dansk-norsk och svensk-finsk rätt olika, medan man däremot i allmänhet var överens om att missgärningar i princip inte kunde vara föremål för hävd.^‘^ Hävdsbegreppets obestämdhet ledde till ibland bisarra förteckningar över det som kunde hävdas: »...Man behåller Hustru hwars förra man warit borto i Sex år, och wederbörligen blifwit lyst. ... Man behåller then Jord man köpt, i pant fått eller i mät bekommit, omtherå ej wederbörligen klandras inomLagfart. Man behåller Bonde eller Hemman omej för ThomeC tid upsagt är. Man behåller Häst efter köp, när 3 dvgn freste tid är förbi. ... Man behåller lånta Pengar och Gods, tå therpå ej warit fordrat i 20 år. ... Man behåller hwatf genomDomare tillagt är, omi brottmål ej beswär anföres, och i twistemål ej wädjes inomthen tid, som i Lag föreskrefwen är.»'*'^ Hcdcgaard, DL 5. Bog, s. 757. Brorson, 13L 5. Bog, II, s. 269. Sc t. ex. König II, s. 114 (»alt hvvad är förbudit at föryttras, kan icke eller häfdas»); Paus, Betxnkninger, s. 7 (»alt hvad som kan eves»); Dons II, s. 106 (»alle de Ting, som forekomi 1 landel og Vandel»); Hedcgaard, DL 5. Bog, s. 493 (»alt det som kan eies»); Brorson, DL 5. Bog, I, s. 453 (»alle afhaindelige Ting»). Se även Ollgaard, s. 194 ff. Solandcr/J. Krull (1775), s. 7. Kongslezc' II, s. 142; Brorson, DL 5. Bog, I, s. 453 not i; Norregaard II, s. 130; Hurtigkarl II,I, s. 225. König II, s. 115; Brorson, DL 5. Bog, I, s. 454; Hurtigkarl 11,1, s. 232 L; Paus, Bet,rnkninger, s. 23, citerade dock med gillande Pufendorf, enligt vilken hävd även kunde gälla brott, så att man efter en längre tid inte kunde utmäta straff, då tiden hade tillintetgjort brottets verkan och avskräckningssyftet inte längre gällde. Enligt Paus kunde man dessutom förmoda, att regenten eller överheten hade efterskänkt straffet. Se även Calonius, s. 664, sommed hänvisning till MB22:2 och E 20.1.1779 konstaterade, att preskription kunde vara civil- eller straffrättslig. Funek, s. 140 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=