296 hävd (usucapio) som fullständiga synonymer, medan det dock rådde en viss skillnad mellan dessa begrepp. Skillnaden bestod i a) att preskription betydde förlust av en rättighet, hävd däremot förvärv av äganderätt, b) att preskription släckte ut den tidigare ägarens äganderätt, hävd medförde för hävdaren en ny rätt, c) att hävd rörde bara kroppsliga saker, medan preskription också kunde gälla okroppsliga saker och rättigheter, och slutligen d) att man aldrig kunde tänka sig hävd utan preskription, men däremot nog preskription utan hävd. Justinianus hade med skäl förenat hävd och preskription.Enligt Tengwall kallades det hävd, då »ägande Rätten til en sak grundas i besittningen det wil säga, uti et oafbrutit innehafwande och nyttjande», medan »Pr^escriptio är Lagens stadgande, huru detta innehafwande och nyttjande bör wara beskaffadt, hwad tid och andra omständigheter derwid åtfordras, så wida innehafwaren skall för ägare anses». Tengwall ansåg, att såsom »Factumär annat än Jhs, ... så är ock werkeligen usucapio åthskild ifrånpnescriptio».-^ Det var främst Calonius’ åsikt om likheterna och skillnaderna mellan hävd och preskription, som motsvarade den allmänna åsikten inom den nordiska litteraturen, och en liknande definition fanns i Norregaards system.-’ Calonius’ påstående, att Justinianus skulle ha förenat hävd och preskription (...usucapionemet prxscriptionem ... conjunxit) avvek däremot från den allmänna linjen, då man med hänvisning till Corpus luris ofta framhöll, att just de romerska juristerna hade skiljt mellan hävd och preskription.^- Funck visade även i detta fall sin förkärlek för en egenartad terminologi och förklarade skillnaden mellan hävd och preskription sålunda, att endast urminnes hävd kunde betecknas med termen usucapio. »Men så snart thet bewisas kan, at början til denna besittningär oriktig, så är thct icke mera Urminnes häfd, utan blifwer tå en laga häfd eller Pncscriptio, hwars början man wet, och hwars innehafwande bör sig grunda på thet fång, hwarmed besittningen börjat och sig förswara med the i Lag föreskrefne tider.»^-^ Calonius var dock delvis inne på samma linje, genom att han ställde urminnes hävden, somhan betecknade som ’urminnes besittning’ (immcmorialis possessio) helt utanför begreppet preskription. Redan Hedegaard tolkade DL 5—14—4 så, att stadgandet inte siktade till hävd utan endast till preskription och att meningen inte var att upphäva gäldenärens förpliktelseutan »at forekomme, att en Debitor efter saa lang Tids Forlob ikke skulle blive forlegen med at udreede slige gamle Ting». Hedegaard nämnde, att motsvarande stadgande i Calonius, s. 663 f. Tengivall, s. 298. Norregaard II, s. 219. König II, s. 109; omKofod Anchers och Orsteds åsikter, se nedan vid not 47- 48. Kongslen- (II, s. 140) påstod dock, att romarna »i det ringeste for Justiniani tid» skiljde mellan hävd och preskription. Calonius, s. 672 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=