295 N0rregaarcl ansåg i sitt system, dels att hävd var möjlig enligt naturrätten, dels att den positiva rätten byggde på »politiske Grunde», och han räknade upp de av Kongslew nämnda fyra argumenten.I övrigt hänvisade Norregaard till sin naturrättslärobok, i vilken han i avsnittet om den hypotetiska naturrätten utförligt motiverade hävdens betydelse i »den naturlige Stand» somett sätt att förvärva egendom på. Norregaard fann det nödvändigt att försvara denna sin åsikt bland annat mot påståendet, att den naturliga hävden inte medgav någon fullständigt säker äganderätt till den förvärvade egendomen. Enligt Norregaard kunde man mycket väl godkänna hävden som ett fång utan att kräva ett fullkomligt säkert förvärv. Inte heller omöjligheten att i naturrätten bestämma en viss tid för hävd hade betydelse. Ville man därför förneka hävdens grund i naturrätten, »saa maatte man na:gte tusinde Ting deres Grund i Naturens Ret, fordi de der ei fandtes i S^rdeleshed bestemte».-"^ På grund av denna obestämdhet hade man i staten »inte fundet sig tient med Hsevd, saaledes somden er beskaffen efter Naturens Ret». Hävden byggde alltså på andra grunder i den positiva rätten än i naturrätten: »Hvad Under da, om den borgerlige Ha:vd neppe ligner den naturlige.»^^ Ännu Brorson tog upp frågan om hävdens ställning i naturrätten utan att dock tillföra diskussionen någonting nytt. Enligt honom var hävden »neppe efter den egentlige Naturret» ett förvärvssätt, men hävden hade sin grund i »den almindelige private Ret, dersom man ved denne forstaaer den Ret, der larrer de almindelige Grundsartninger, paa hvilke enhver god borgerlig Lovgivning bor va:re bygget». LiksomKongslew och Norregaard nämnde Brorson de fyra grunderna för den positivrättsliga hävden.För 0rsted var frågeställningen inte längre aktuell. Hurtigkarl frågade sig endast i förbigående, om man kunde anta, att hävden var »grundet i den almindelige Ret». Yttrandet förekommer i ett sammanhang, då han nämnde, att åtskilliga främmande lagar ställde krav på bonafides vid hävd.27 Ett genomgående drag i den här undersökta litteraturen var, att, även om man medgav en viss skillnad mellan hävd och preskription, dessa begrepp dock i huvudsak betraktades som två sidor av samma sak. Nehrman talade om prxscriptio eller usucapio translativa, som gällde främst kroppsliga ting, res corporales, och överförde äganderätten från den förra ägaren till en annan, samt omprrescriptio extinctiva eller privativa, som gällde res incorporales och frikallade någon från, vad han eljest bort göra eller erlägga.-*^ Calonius konstaterade utförligare samma sak. Några behandlade enligt honom preskription och Norregaard II, s. 213 f. Norregaard, Natur-Rcttcn, s. 212 f. Norregaard, Natur-Rcttcn, s. 211. Brorson, DL 5. Bog, I, s. 446 f. Hurtigkarl II,l,s.2\7. Nehrman, s. 379.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=