292 samtycke, medan man i den positiva rätten bestraffade ägarens vårdslöshet genom stadgandena om hävd.® I en utförlig fotnot dryftade författaren med hänvisning till Thomasius frågan, om fordringspreskription kunde anses vara förenlig med den naturliga billigheten. I sin avhandling ompreskription hade Thomasius enligt König med skäl påstått, att skadan borde träffa den somhade skuld, »men den är i skull, somär i drögsmål». König fortsatte: »Nu är Gäldenären och icke Borgenären i drögsmålet, och somdenne senare har försäkringen och den andras obligation i händer, så följer, at så länge han icke Gäldenärens förskrifning gifwer ifrån sig, är han icke sinnad at öfvergifwa sin talan. Widare kan ingen häfd wara utan besitning; altså kan Gäldenär icke något häfda, ty han innehafwer och besitter ej något. Han besitter en förpliktelse, hwilken naturligen icke kan åstadkomma någon acquisition. Trots dessa argument drog König den slutsatsen, att »Ofwerheten förmår göra en sådan Lag, som har sin grund i den naturliga billigheten, på det at förekommas måtte twist och osäkerhet i egendomens besittning, och wårdslösheten hämnas och straffas».^ Königs resonemang innehåller flera för den senare diskussionen typiska drag. Den »naturliga» hävden och hävd enligt positiv rätt hade föga gemensamt, och därför gav naturrätten ingen vägledning för lagstiftningen. Den av Könignämnda »naturliga billigheten» var ingen hänvisning till naturtillståndet, utan ledde till argument, som kunde betecknas som baserade på »sakens natur». »Naturlig billighet» kunde leda till olika slutsatser, men den positiva rättens uppgift var främst att trygga säkerheten i rättsförhållandena. I svensk-finsk doktrin återkomförst Calonius till frågan omhävdens naturrättsliga bakgrund, om också Westdahl nämnde, att den »naturliga idéen» bakomurminnes hävd, praescriptio immernorialis, var förvärvandet av äganderätten genomandras stillatigande.Calonius konstaterade, att om man talade omägarens avsikt att avstå från sin äganderätt somgrunden för hävd, så fanns det endast möjligheten att med en viss sannolikhet anta ett sådant avstående på grund av ägarens passivitet. Någon bestämd tidsrymd kunde heller inte fastställas i naturrätten, och om ägaren krävde sitt tillbaka, förföll antagandet om ett avstående; naturrätten kände alltså till varken hävd (usucapio) eller preskription. Men eftersomnaturrätten krävde eller godkände allt sådant, som var ägnat att förstärka människornas fredliga samlevnad, fanns det inget hinder för att man enligt naturrättens allmänna principer i positiv rätt stadgade om, under vilka omständigheter och efter hur lång tid ägande- eller annan rätt förlorades eller besittningshavaren erhöll äganderätten.'* Calonius’ framställning är inte fullt konsekvent, eftersom han tidigare i sina föreläsningar anförde just pre- * König II, s. 109. König II, s. 112 not d. Westdahl I, s. 255 f. ’' Calonius, s. 662 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=