291 hävd i dansk rättspraxis och rättsvetenskap.^ Här analyseras inte hävdsinstitutet somsådant eller försöken till tolkning av gällande stadganden omhävd och preskription, utan framställningen koncentrerar sig på två mera teoretiska spörsmål, som var gemensamma för doktrinen i de båda nordiska rikena. Den ingående debatten om hävdens och preskriptionens grund i och tillåtlighet enligt naturrätten kan synas vara ett exempel på ett föga givande teoretiserande i 1700-talets rättsvetenskap, men diskussionen belyser på ett utmärkt sätt, inom vilka banor man tänkte. Hävdens ställning i naturrätten var problematisk, eftersom hävden betydde, att en person förlorade sin äganderätt utan att själv ge anledning därtill, och dessutom kunde man inte ställa upp en exakt hävdtermin på rent naturrättslig grund.^ — Bland annat frågan omvilken slags egendom och vilka rättigheter som kunde hävdas, ledde till den sammankoppling mellan hävd och preskription, som är ett annat typiskt drag i 1700-talets doktrin. Det är förvånande, att Nehrman inte gick inpå frågan omhävdens berättigande enligt naturrätten. Han nämnde endast, att Sveriges lag grundade sig på tanken, att den, som inte reagerade, då en annan fått hans egendom i sin besittning, kunde antas ha avstått från sin rätt. Nehrman definierade hävden som »ett af Ofwerheten tillåtit laga Fång, hwarigenom then, sombesutit en ägendom, på så lång tijd, och sådant sätt, som Lagen föreskrifwer, får äganderätten ther öfwer»."* Nehrman tycks alltså ha uppfattat hävden somett rent positivrättsligt institut. Även i sitt tillägg till civilrätten ansåg han hävden vara »billigoch högst nödig, uti en wäl bestäld Republique» . Överhetens skyldighet var att främja undersåtarnas bästa, och detta skedde också genom att förhindra alltför »många twister och Rättegångs buller». Därför bestämdes »ei allenast wist sätt, huru thet, som enom tilkommer, bör sökas, utan ock innomhwad tid, sådant ske bör», ty annars »skulle få kunna wara säkra omsin Egendom».^ Hävdens förhållande till naturrätten var ett ständigt återkommande tema i litteraturen fram till 1700-talets slut. Kofod Ancher behandlade redan i sin dissertation från år 1740 utförligt hävdens och preskriptionens ställning i naturrätten. Med hänvisning till bl.a. Grotius och Pufendorf konstaterade han, att den, somvisste sig ha förlorat sin sak utan att under en längre tid ha motsatt sig detta, ansågs ha stillatigande godtagit förlusten.^ Rättsinstitutet hade sin grund i naturrätten, men det var den positiva rättens uppgift att närmare specifiera det obestämda innehållet i det naturrättsliga rättsinstitutet.^ Även enligt König grundade sig hävden i naturrätten på ägarens stillatigande ^ 0llgaards. 188 tf.; Nielsen, s. 152 ff. Nielsen, s. 153. Nehrman, s. 373 t. ^ A/cÄrmcJw, Anmärkningar, s. 125. ^ Kofod Ancher, Disquisitio, s. 12 ff. ^ Kofod Ancher, Disquisitio, s. 34 f. Så även Badstuber, Usucapio, s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=