290 fasta kärnan i en naturrätt, som ofta annars bestod av godtyckligt valda påståenden. Sådana påståenden hade endast ett inre värde, och Kofod Ancher betonade, att naturrätten var ingenting utan klara och övertygande bevis. Som ’inhemska’ hjälpkällor accepterade man sedvanor och med dessa ofta sammanfallande rättspraxis; inte heller dessa hjälpkällor var bindande, utan endast vägledande. Ett genomgående drag i rättskälleframställningarna är rättsvetenskapsmännens försök att bevara rätten till en fri rättsbildning i sådana fall, där den skrivna lagen intevar entydig. Detta framgår särskilt tydligt av inställningen till Mose lag. Gamla testamentets stadganden hade fram till den senare delen av 1700-talet betydelse som argument, men man framhöll enstämmigt, att Mose lag inte var bindande. Hänvisningar till naturrätten var i praktiken en fri argumentering inomden europeiska doktrinens ram. Man skyggade dock för att ge naturrätten en för betydande position, då detta i sin tur kunde leda till domargodtycke, åtminstone så länge som man hyste en viss skepsis beträffande domarkårens teoretiska kunskaper (jfr nedan 3.4.). 2. Privaträtt 2.1. Hävd och preskription Rättsinstituten hävd och preskription förekomsåväl i de dansk-norska kodifikationerna (DL 5-5 och 5-14-4; NL 5-5 och 5-13-2) som i 1734 års lag (JB Kap. 15 och HB 9:12). Lagböckerna skiljde mellan de båda rättsinstituten, och både i Danmark-Norge och i Sverige-Linland var den allmänna preskriptionstiden tjugo år (DL 5-14-4 och HB 9; 12; i Sverige-Finland ändrades år 1800 tiden till tio år). Bestämmelserna omhävd var däremot helt olika. DL kände en tjugo års hävd (5-5—1), medan 1734 års lag hade bestämmelser bara om urminnes hävd, sommed tiden betraktades endast som en presumtion på ett laga fång. 1734 års lag avskaffade medeltidslagarnas treårshävd rörande fast egendomutan att införa några somhelst nya bestämmelser omviss tids hävd. Detta vållade förvirring i rättspraxis och doktrin, tills en kunglig förklaring år 1805 införde bl.a. en tjugoårig hävdetid. Även i dansk rättspraxis urholkades hävdens betydelse fram till 1760-talet, genom att Hojesteret tillämpade den i lag ogrundade principen »Hsevd viger for Adkomst», vilket betydde att hävd överhuvudtaget inte kunde erhållas, ommotparten kunde bevisa sitt fång.' Medan svensk-finsk doktrin rörande hävd inte i högre grad har väckt uppmärksamhet i forskningslitteraturen, har åsikterna i 1700-talets dansk-norska litteratur varit föremål för mera ingående undersökningar. Redan 0llgaard jämförde 0rsteds ställningstaganden med äldre dansk-norsk rättsvetenskap, och Nielsen behandlade kraven på fång och god tro som förutsättningar för ' Nielsen, s. 154 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=