288 nyttjande av »tilforn ergangne Domme i samme Slags Sager», men krävde av användaren en stor försiktighet. Eftersom det rörde sig om »Domme, ikke Love» måste man känna till, omde var väl motiverade eller hade tillkommit av en slump. Man måste också undersöka, om fakta var likartade och om premisserna och domslutet stämde överens. Vidare måste man ta reda på, omdet fanns domar i olika riktning, i vilket fall man måste kunna avgöra, vilken som var den rättaste domen. Kofod Ancher slutade med påståendet, att det inte så mycket var domen, »som Grundene, hvorpaa den bygges», som kunde användas somregel. Norregaards och Hurtigkarls åsikter är i mycket en sammanfattning av 1700-talets doktrin. De ansåg, att prejudikat visserligen inte hade kraft av lag, men att dessa dock var nyttiga som vägledning till sanningen och att det var säkrast för en underdomare att rätta sig efter Hojesterets prejudikat. Norregaard definierade prejudikaten somtidigare avkunnade domar »i lige beskafne Tilfaelde». Prejudikaten kunde inte ha kraft av lag, eftersomlagen inte nämnde dem med ett enda ord, och de hade kraft endast i de mål, i vilka de givits; prejudikat var »Anvendelser af Lovene, men ikke Love selv».-^-- Norregaard varnade också för att förlita sig på praxis utan föregående teori.Hurtigkarl definierade prejudikaten på samma sätt somNorregaard. Han konstaterade, att underdomaren borde rätta sig efter Hojesterets prejudikat, då omständigheterna helt var desamma, »hvilket, naar Sagen indeholder en qvccstiofaeti, er sieldent».^-'^ Då det gällde interpretatio usualis, hänvisade både Norregaard och Hurtigkarl till framställningen av sedvanerätten, alltså inte prejudikaten. Då 0rsted själv var utgivare av de tidskrifter, som publicerade rättsfallsreferat under 1800-talets första årtionden, är det naturligt, att han som den förste i nordisk doktrin utförligt redogjorde för de skäl, varför en viss bundenhet vid prejudikat kunde rekommenderas. 0rsted tog ställning till prejudikatens bindande kraft redan i supplementet från år 1804. Han meddelade, att Hojesterets prejudikat i verkligheten njöt stort anseende, eftersom man ansåg det vara överensstämmande med lagstiftarens vilja, att underdomstolarna följde de principer, som antagits av Hojesteret. En motsatt praktik skulle tvinga folk till ändringssökande, och målets utgång skulle vara beroende bl.a. av parternas förmögenhet. Aandra sidan ansåg 0rsted, att Hojesterets prejudikat ingalunda »i streng Forstand have Lovskraft», dels för att man endast kunde gissa sig till de avgörande principerna på grund av att domskälen var hemliga, dels för att det inte var säkert, att Hojesteret »permanerer i sine Grundsxtninger, som det staaer samme frit for at forandre, naar den faaer en Kofod Ancher, Svar, s. XV’. No7~regaard I, s. 28. Norregaard 1, s. 55. Hurtigkarl I, s. 32. Norregaard 1, s. 39; Hurtigkarl I, s. 45.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=