286 lika ärenden enahanda process följes, hwarigenom domaren wisar, at han altid är sig lik, och de rättsökande förwissas om städse at niuta processens lika gång...». Calonius kritiserade också i sina föreläsningar i civilrätt de »lagvrängare» och rabulister», somutan tillräckliga kunskaper i juridik endast stödde sig på praxis. Då Calonius i detta sammanhang hänvisade till WilliamBlackstone, kan hans uttalande väl knappast tolkas somprejudikatfientligt i princip. Calonius konstaterade också, att de, somendast idkat praxis, blev fullkomligt förvirrade och inte visste, vart de skulle vända sig, så snart det inträffade ett fall, somde inte tidigare sett löst. Sådana personers kunskap var vag och osäker, och deras hela praxis baserade sig på inväntandet av likartade fall.^"^ I kapitlet om lagtolkning talade Calonius utan kritik om interpretatio usualis, en tolkning som baserade sig på domstolarnas av regenten stillatigande accepterade praxis. Denna praxis hade betydelse närmast i straff- och processrätten, och förutsättningarna för dess giltighet var i stort sett desamma somför sedvanerätten. Denna rättspraxis, itsus fori, borde vara allmän, bestående och långvarig, ha lagstiftarens stillatigande samtycke samt inte strida mot rätten eller dess analogi. I Lund följde man även senare Nehrmans linje. En dissertation för Colling utmynnade i påståendet, att ett prejudikat inte utgjorde någon lag, ens en subsidiär sådan, utan kungligt godkännande.Tengwall hyste i sin »Tvistemålslagfarenheten» inga betänkligheter mot prejudikat, men han förutsatte, att de erhållit någon form av sanktion. Prejudikatbegreppet var lika omfattande som hos Nehrman. Prejudikat var »förut fällde domar eller Lagstiftarens utlåtelser i förekomne enskildte mål»; även Tengwall nämnde överhetens dekret, reskript och mandat. Prejudikaten kunde få kraft av lag genom befallningar, sompublicerades i hovrätternas brev till underdomarna eller genomatt intas i officiella samlingar.En fast praxis, t.ex. överrätternas praxis i leuterationsmål, ansåg Tengwall höra till den landssed, som omtalades i RB 1:11.^'° 305 307 Enligt Hoier gjorde underrätterna, då skriven och oskriven lag saknades, rättast och klokast i att följa överrätternas prejudikat, medan dessa varken kunde eller borde tvingas följa sina tidigare avgöranden. Avkunnade domar var inget annat än exempel, och de fick följas endast så länge som de stämde överens med rättfärdigheten.-^* * I Hc^iers processrättskollegium betecknades prejudikat som »hoyt nodvendige».^'- Sveinn Sölvason ansåg däremot utan Flintberg IV, s. 44. Calonius, s. 23 t. Calonius, s. 95 f. Colling/R. Borup (1775), s. 10. Tengti-all, s. 13 f. och s. 14 not 310 Tengtrall, s. 12. Hoier, s. 50 och not p. Hoier, Collegium, s. 13. 307 308 311
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=