283 ofta i praxis på goda grunder, eftersomde var uttryck för billighet, och det var säkrare att hålla fast vid det en gång antagna än att göra plötsliga förändringar. Norregaard påstod vidare, att lagstiftaren i åtskilliga fall godtog sedvanorna; nu dög de ovan anförda ställena i DL sombevis för sedvanornas betydelse. För att sedvanorna skulle godtas som försiktighets- och klokhetsregler krävdes, 1) att de var förnuftiga, dvs. varken stridande mot naturrätt eller moral, och att de var skäliga; 2) att de ej stred mot lagens ord, grund, orsak eller mening; 3) att handlingarna upprepats så länge, att man med all rimlighet kunde sluta sig till regentens stillatigande samtycke, och att de var bestående, dvs. upprepats utan avbrott av motstridiga handlingar, och 4) att sedvanorna kunde bevisas, ty sedvanorna var fakta, somaldrig presumerades inför rätta.—Hurtigkarls framställning av sedvanerätten är t.o.m. i detalj så liknande Norregaards, att den inte behöver refereras här. Hurtigkarl ställde sig dock något positivare till sedvanerätten; denna hade betydelse i det militära, och i praxis hade kutymer »megen Myndighed». Redan i supplementet från år 1804 visade sig 0rsted ha en större förståelse för sedvanerätten än vad som var vanligt i 1700-talets doktrin. 0rsted ansåg, att sedvanor visserligen saknade »Lovskraft» men ändå hade »Retskraft». Termen definierades inte, men denna sedvanans rättskraft baserade sig på parternas stillatigande samtycke. På detta sätt ansåg sig 0rsted också kunna bevisa, att bestämmelserna om kungens lagstiftningsmakt inte utgjorde ett hinder för en sedvana, som inte streci mot lag. Liksom medborgarna var berättigade att förplikta sig genom kontrakt och uttryckliga avtal, likaså måste de naturligtvis få förplikta sig konkludent.-'^-"’ 0rsted ansåg dock, att sedvanor ofta hade betvdelse också i brottmål (se även 3.4.).-'^^’ 294 Trots olika statsskick, lagstiftning och teoretiska utgångspunkter skiljer sig svensk-finsk och dansk-norsk doktrin på 1700-talet sist och slutligen föga från varantfra. Gemensamma drag är påståendet, att sedvanor är fakta, som kräver bevisning, samt kraven på förnuftighet, varaktighet och även lagstiftarens stillatigande samtycke, som s.a.s. bakvägen smugglas in i dansk doktrin. Nehrman, Rabenius och Calonius ställde sig dock positivare till sedvanans förutsättningar att gälla mot lag, men på grund av stadgandet i RB 1:11 förblev även deras uttalanden ofta tvetydiga. Gberoende av om stadgandena i DL 1-1-1, 2 och 4 kunde anses innehålla ett förbud mot sedvanerätt, fick sedvanorna som försiktighets- och klokhetsregler en visserligen föga framträdande plats i dansk-norsk rättskällelära. Sådana regler var ju inte bindande, men kvalitetskravet i svensk-finsk doktrin ledde i praktiken till samma slutNojTcgaard /, s. 26 f. Hurtigkarl /, s. 31. Orstcä /, s. 32 t. OrsteJ /, s. 34. 2^3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=