282 Enligt Magnus Trojel fick sedvanor varken strida mot de positiva lagarna eller naturrätten, dvs. billighet och ärbarhet. Då de positiva lagarna baserade sig på naturrätten, skulle en naturrättsstridig sedvana också strida »middelbar mod den borgerlige». De sedvanor, som inte uttrvckligen stadfästs genom lag, saknade förbindande kraft, men hade i alla fall betydelse som»Klogskabs- eller Forsigtigheds-Regler», ty: »Det är altid bedre at folge noget end intet...».-^^ Också enligt Kongslew måste man i Danmark kräva konungens uttryckliga godkännande av sedvanorna, som då blev lagar. Han kringgick domstolarnas faktiska godkännande av vissa sedvanor »uden for Loven» genompåståendet, att sedvanan i ett sådant fall \'ar ett uttryck för naturens rätt, som var den verkliga lagen.Kongslew nämnde bl.a. Hoier och Cold som anhängare av den åsikten, »at Sxdvanor uden for Loven forbinde som Love».-^^ Även Norregaard och Hurtigkarl ansåg, att sedvanerätten inte hade kraft av lag i Danmark.Norregaard gick ännu längre och påstod, att sedvanerätten i allmänhet helt var beroende av lagstiftningen. I sin lärobok i naturrätt nämnde han först kraven på undersåtarnas upprepade handlande och regentens stillatigande samtycke, och frågade så, om detta tänkesätt kunde anses naturliga grunder. Svaret var nekande: sedvanerätten fick lags kraft endast om detta uttryckligen befalldes i lag. Tystnad kunde inte räknas som samtycke, eftersom man inte kunde förutsätta, att regenten kände till alla de bruk och sedvanor, somförekomi staten.^"^' Efter denna till det danska enväldet väl passande allmänna lära omsedvanerättens giltighet var det för Norregaard ingen svårighet att förneka sedvanerättens kraft av lag i Danmark. DL 1-1-1, 2 och 4 stadgade, att endast kungen, men inte undersåtarna, hade makt att utfärda lagar; sedvanor såväl mot som utanför lagen kunde på grund av detta inte få lags kraft. En förordning från år 1734 förklarade praxis utan kunglig stadfästelse för missbruk. DL godkände visserligen sedvanor i vissa fall (1-3-5, 2—4-3, 2-8-2 och 9 samt 2-12-5), men detta var mte uttryck för en allmän princip, utan ett bevis på att sedvanor endast godkändes vid vissa i lagen uppräknade tillfällen. Då sedvanorna stadfästes av regenten, var de inte längre sedvanor, utan verkliga lagar och hade därför förbindande kraft. Trots denna fullständigt negativa inställning till sedvanerätten somrättskälla gav Norregaard sedvanerätten en ställning, som föga skiljer sig från motsvarande i svensk-finsk doktrin. Han betecknade sedvanorna som försiktighetsoch klokhetsregler; dessa hade »temmelig Kraft», men endast i de fall, till vilka varken lagens ord, grund, orsak eller mening sträckte sig. Dessa regler följdes Tilskuer, s. 151. Kongslezi' I, s. 265 f. Kongslezi' I, s. 266 not x. Norregaard I, s. 26; Hurtigkarl /, s. 31. Norregaard, Natur-Retten, s. 384 f. Norregaard I, s. 25 f. bygga på 288 289 290
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=