281 skrivna lagen, utan den behöll också en stor del av sitt forna herravälde efter det att skrivna lagar kommit i bruk. När andra regler fattades, var sedvanan alltid »den beste, retteste og sikkerste Regel» att följa.Sedvanan var alltså en subsidiär rättskälla, som också kunde användas till att tolka lag, och den hade under vissa förutsättningar lags kraft. Kofod Ancher ställde dock stränga krav på en »Lovgylcfig Sa:dvane». Förutom de vanliga kraven på förnuftighet och ett långvarigt oförändrat bruk nämnde han, att sedvanan inte fick strida mot lagens ord och inte heller mot dess mening. Bruket måste också vara så långvarigt, att man kunde sluta sig till att lagstiftaren inte enbart kände till det utan att han också ville, att vanan i fortsättningen skulle gälla som lag. Kofod Ancher konstaterade själv, att den som kände till kraven på en giltig sedvana också insåg, hur sällsynta sådana var. Han ansåg vidare, att man, då man efterfrågade lagens mening, endast fick tillgripa en sedvanerättslig tolkning, som inte heller stred mot doktrinen eller lagens analogi. Kofod Anchers ställningstagancfe förblev det sista accepterandet av sedvanerättens ens begränsade ställning som rättskälla (»lag») i 1700-talets dansknorska doktrin. Redan Hesselberg och Dons motsatte sig Holers åsikter. Enligt Hesselberg kunde sedvanor i Danmark tvärtemot Hoiers mening aldrigfå kraft av lag, och de ställen i DL och NL, som brukade anföras som stöd för sedvanornas giltighet, »viser intet andet, end at Sardvaner, som Lovgiveren expressc confirmerer, har Kraft af en Lov, men ikke at en Sardvane, ved det hoyeste Hoveds stiltiende Samtykke, kan komme til at gielde som en Lov». Dons riktade skarp kritik mot Hoier och ansåg, att Hoiers framhävande av sedvanerättens betydelse berodde på, att denne efter sina studier utomlands försökte »lempeJhs Danicum efter Jus Romannm'->. Att lagen i enstaka fall godkände en sedvana kunde inte betraktas som bevis på en allmän regel, »nam a particulari aduniversale nulla valet consequentia». Dons tycks ha missuppfattat Hoier, eftersom han nämnde, att andra däremot skiljde mellan sedvanor, som var »uden omLoven», och sådana, som var »imod Loven», och ansåg, att endast de förstnämnda gällde. Dons motsatte sig även denna åsikt. Sedvanor kunde visserligen gälla på sådana ställen, där folket självt var lagstiftare, men inte i monarkier. Sedvanerättens giltighet stred mot DL och NL 1-1-2 och 4, och för sedvanerättens kraft i Danmark krävdes det en lag, somgodkände sedvanor i allmänhet. Trots att sedvanorna inte var gällande rätt i Danmark, så var det »imidlertid af megen Nytte at vide, hvad der er i Brug ved Retterne...».-^^^’ Kojod Ancher 1777, s. 116 t.: »Tvivlos der om Lovens Forst.ind, S.rdvane viser os om ikke den retteste, sa.t dog den .tlmindelige Folkes Mening. Ophorer de skrevne Loves Ord og Mening, str.ix kommer S.rdv.tne i steden tor Loven og gjelder som en Lov.» Kofod Ancher 1777, s. 125 och 127. KofodAncher 1777, s. 79. -**■* Hesselberg, s. 5. Doyis I, s. 26 tt. Dons I, s. 30. 282 283 285 2Sb
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=