280 Under dessa förutsättningar hade sedvanan och skriven lag samma förpliktande kraft. Även Calonius ställde samma krav på förnuftighet, stadigvarande bruk, långvarighet, lagstiftarens konkludenta samtycke och icke-stridande mot lag. Calonius tolkade kravet på förnuftighet så, att sedvanan inte fick strida mot gudomlig eller absolut, dvs. naturrättsenlig, mänsklig lag, heder eller goda seder. Då det gällde annan lag, ius scriptum arbitrarium, lämnade han frågan öppen. I princip vek sedvanerätten även för dessa lagar. Calonius hänvisade till RB 1:11 och andra stadganden, men han konstaterade också, att sedvanan ibland kunde ändra skriven lag eller avvika från den och ändå vara giltig, om sedvanan uttryckligen eller konkludent hade godkänts av lagstiftaren. Bestämda regler för sedvanans allmänhet eller regelbundenhet kunde inte uppställas. Sedvanan var ett faktum, vars tillvaro inte presumerades. Sedvanan måste därför bevisas av den, som åberopade den.-^^ Rabenius’ och Calonius’ framställningar skiljer sig alltså från Nehrmans främst därigenom, att de förstnämnda mera betonade kvalitetskravet och krävde bevis av den, somåberopade en sedvana. Hoier godkände sedvanerätten som en subsidiär rättskälla. Då de skrivna lagarna teg, fick man ta sin tillflykt till landets bruk.^^^ »Sedvane er vel ingen Lov, men det kaldes dog en Lov, fordi Lovgiveren stiltiende approberer den.» DL 1-1-2 och 4 visade endast, att det inte i Danmark-Norge gällde någon sådan sedvana, som antingen var emot lag eller förändrade den.-^^ Sedvanerätten var dock sällsyntare och hade mindre betydelse i Danmark och i Norge än på Island och på Bornholm.2^8 Även Sveinn Sölvason talade omins scriptum och non scriptum. Kanske med tanke på de isländska förhållandena konstaterade han, att sedvanerätten, »Oskrifud Log, ... Vidteken Venia ... gyllder so lenge fyrer Log, somMenn hafa ei onnur Skrifud».-^^ Ehuru Kofod Anchers rättsencyklopedi saknar en egentlig rättskällelära, behandlade författaren utförligt sedvanerätten. Kofod Ancher ställde sig i princip tvivlande till sedvanerättens värdepå grund av dess obeständighet.Trots sina principiella betänkligheter var han dock beredd att betrakta sedvanerätten som en rättskälla. Sedvanerätten var inte endast »Grunden og Oprindelsen» till den Rabeniiis, s. 24. Calonius, s. 31 f. Hoier, s. 48. Hoier, Collegium, s. 5. Hoier, s. 48 f. Sveinn Sölvason, Tyro, s. 4 f. Kofod Ancher 1777, s. 79: »Hvad Sardvane anbelanger, da er ingen Ting mere uvis og ustadig end samme; hvad der er Brug paa et Sted, er ikke det samme paa et andet, end og paa et og samme Sted, hvad der Bruges nu, er maaskee kort tilforn skeet anderlcdes, hvorved en ukyndig let kan bringes til at giore en almindelig af een og anden sa:rdeles Tilfidde.» 278 279 280
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=